Jag slits mellan hopp och förtvivlan den ena dagen efter den andra och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Gårdagens känsla som gjorde mig galet lycklig och glad har idag blivit till den raka motsatsen.. Att man låter någon påverka ens inre känslor så otroligt negativt kan inte alls vara bra för själen överhuvud taget. Jag vill forsätta känna den här känslan som får mig att sväva på moln och som gör att orden som kommer från mina läppar enbart är positiva och kärleksfulla.

Även om det är en låtsaskänsla inom mig så vill jag hellre att den är i övertag istället för den här jobbiga känslan som för tillfället hänger som en tung kedja runt min hals. Jag kan dessutom inte låta det här fortgå eftersom den psykiska hälsan än så länge är väldigt instabil och inte klarar av annat än egosim. Att då behöva fundera över det här gör det inte bättre.

Jag känner mig starkare och vackrare än tidigare, det gäller bara att förmedla det till andra runt omkring mig. Jag förtjänar verkligen det bästa och tänker inte nöja mig med mindre.

Detta såg jag på Mp's riksdagskansli idag, något som roade mig otroligt mycket:

"Gå med i EMU så slipper du växla pengar.. Halshugg dig så slipper du tvätta håret!"

Dagarna fortsätter och trots att allergin har dämpats så har hostan tagit över. Fast jag måste passa mig för att klaga och vara bitter över saker, det är något som man får leva med och man inte besöker farbror doktorn. Värst är ändå när det stör min och andras sömn.. P1 blir säkert galen på mig då jag vaknar mitt i natten och hostar lungorna ur mig.

Sak samma. Imorse var jag på presskonferens på Hilton Hotel i Södermalm, tillsammans med Mp's språkrör och diverse presstalesmän. Förvisso stog jag bara i kulisserna och bevittnade det och intressant var det då de presenterade de första SIFO-undersökningarna från Stockholm.

Väldigt positivt resultat:

Ja: 62%
Nej: 30%
Osäker: 8%

Vilket måste ses som vädligt bra.

Gustav Fridolin går precis förbi utanför rummet där jag sitter och babblar politik med skånsk dialekt över telefonen. Oerhört duktig och insatt kille som behövs i riksdagen, det är svårt att inte titta på honom med lite beundran i blicken. Han om någon kommer att övertyga många i landet om att Miljöpartiet är det parti de måste rösta på.

Vad tycker jag själv? Det är klart att det är väldigt mycket att hålla reda på, och mina åsikter är definitivt röd-gröna/grön-röda men vart jag lutar mest vet jag inte. Väldigt intressant att lyssna på diverse frågor som tas upp på olika möten angåenda Jordbruk t.ex. som speglar Naturbruksgymnasiet Nordviks inställning.

Röd?

Eller...

Grön?



Absolut inte blå...

För det första:
Världen är fullt av otäcka och elaka människor. De som inte vet vad solidaritet innebär borde snabbt ta reda på det. Olyckor händer så lätt och är man den som orsakar den så att det drabbar andra, då sticker man inte därifrån. Det bli bara än värre om man gör det eftersom bilisten egentligen inte var den som var ansvarig eftersom man enligt lag ska stanna med cykeln och gå över,  men att trycka på gasen och lämna platsen gör ju inte att det ser särskilt ljust ut för honom.

Jag blev vittne till en sådan händelse idag, och det var inte roligt.

För det andra:
Jag avskyr det här som pesten. Jag vill så himla mycket, men jag kan inte direkt göra någonting åt det. Varenda gång är det samma sak och jag blir vek som kokad spagetti, trots att jag varit hård och bestämd innan. Jag förstår inte varför jag utsätter mig för detta...

För det tredje:
Peter Eriksson har börjat blogga på miljöpartiets hemsida, och han är otroligt duktig på att uttrycka sig i text. Men det är väl också en förutsättning om man har det jobb som han har.

För det fjärde:
Jag vet inte om jag vågar jubla riktigt än, men min allergi har varit lite bättre de senaste dagarna. Jag vaknar inte längre om nätterna även om jag sover lite oroligt, men det beror nog mest på att jag saknar min säng.

För det femte:
Jag längtar hem lite, men samtidigt är det skönt att ta vara på sig själv. Nu tänker jag avsluta och ta en runda på Gamla stan innan min rast är slut.

Ensam i Sveriges största stad, där man dessutom trängs med flera tusen människor varje dag för att ta sig fram.

I morse när jag på egen hand skulle ta mig från Västra Hanninge till Gamla stan så blev det smått kaotiskt ett tag, skulle jag hitta fram i tid, och skulle jag ens hitta fram någon gång? Efter att ha sprungit upp och ner för många trappor på centralen så orienterade jag mig tillslut fram till pendeltåget som jag skulle på.

Jag befinner mig på riksdagskanslitet för tillfället, och smått intressanta händelser sker hela tiden.





Jag tog mig hit, men att sedan ta sig hem... Det blir en annan fråga..

Jag känner mig egentligen lyckligt lottad över att bo i Sverige med de förutsättningar som vi har. Vi har fyra underbara årstider och med Socialdemokraterna i topp i Sveriges regering så ska alla vara med. Ingen ska vara bättre än någon annan, och alla ska ha lika värde. Åtminstone är det något som man kämpar för, och att då släppa in Moderaterna i styret skulle bli katastrofalt på många olika sätt eftersom de skulle rasera allt och sedan börja bygga på en ny idé.

Ett Sverige (ännu) mer likt USA! - tss..

Huvudämnet idag är inte Sveriges politik utan den förbaskade våren som jag älskar, men ändå avskyr så mycket. Nu har det snart gått 14 dagar sedan jag sov en hel natt utan att vakna varje timme för att hämta andan, snyta min nos och pilla lite i ögonen som är alldeles igenklistrade. Jag pratar förstås om allt vad våren innebär för oss allergiker, pollen.

Utan att överdriva.

Jag har tillbringat några dagar i vackra Oxelösund tillsammans med en av mina bästa väninnor. Förrutom att alltid görs så som vi brukar, det vill säga att äta tills vi spyr och sedan klaga över hur feta vi är så har vi även hunnit med Vårruset i Norrköping. Jag får vara nöjd över tid och resultat med tanke på min jobbiga allergi, som förvisso är en ganska bra sak att skylla på ifall man skulle tröttna, men som jag mycket hellre skulle vilja vara utan.

Det finns planer på Tjejmilen den 27e Augusti, men innan dess ska jag hinna med att avverka Vårruset hemma i Sundsvall och Östersund - Trondheim tillsammans med mina släktingar. Ja, om de välkomnar mig som springer som en snigel hasar sig fram och bara beklagar mig över onda knän eller jobbig allergi. Men det är något de får så lov att göra, och förhoppningsvis har jag väl hunnit träna mig i bättre form tills dess.

Nu väntar jag på att min själsfrände från Sundsvall ska dyka upp på cityterminalen i Sthlm, vi ska äta en bit mat innan våra vägar skiljs åt då han åker till Gotland och jag själv åker till Västra Hanninge för att tillbringa min tid på den kommande veckan.

Den viktigaste människan i livet är du själv, men trots det så bör du ta vara på andra runt omkring dig.
Have fun !

Det är dags att jag slutar beklaga mig över vad livet hittills gett mig.

Det är inte lätt alla gånger, när man gång på gång drabbas av det ena bakslaget efter det andra. Folk förväntar sig lyckliga ögon och leende läppar, och inte att man mår illa inombords och tycker synd om sig själv. Det hjälper varken dem eller den som är drabbad, och det måste man inse någon gång.

Visst, det är nog ganska lätt att förstå om man bara kommit så långt i sin tankeverksamhet, men att sedan göra något åt det på riktigt är svårare. Och har man kommit en bit på vägen, är det lätt att ramla ihop i en hög på golver av ren vana när man stöter på någon motgång.

En dag då du är ledsen, är längre än en månads lycka! - Och det stämmer ganska bra också. För dem som tror att de mår dåligt när en hockeymatch har förlorats eller som blivit avvisad av en kille/tjej som de varit intresserad av förstår inte hur det är att må dåligt på riktigt.

Nu när ljuset tittar fram och man möts av människor som gömt sig hemma under vintern så reagerar man på hur stor inverkan mörkret har på varje individ.. Även om det inte är den största orsaken till att det blivit som det blivit, då hjälper det inte att tända lampan och hoppas att allt ska ordna sig.

Även om man från den ena dagen till den andra kan vridas totalt åt det andra hållet så får man ta vara på varje positiv upplevelse som står i ens väg och utnyttja dem då det känns som att mörkret håller på att ta i överhand. Det fungerade ett tag förrut, och det gav två positiva månader. Nu gäller det bara att upprepa samma upplevelse, och utrota det här för gott. 

Vi föds gråtande, lever klagande och dör besvikna. (USA)

Ibland funderar jag över varför det är så svårt att släppa vissa händelser, saker eller människor. Det kan vara något pinsamt och ibland är det så att en del människor som trampar rakt in ens liv, är sådana människor som man varken vill eller kan släppa taget ifrån. Det trots att man gång på gång blir bränd och lämnad ensam.

Självklart finns det dem som absolut hör hemma i vårat liv, men det är skillnad.. Säg att 50 % av dem man möter bryr sig om och älskar sin medmänniska, och den andra 50 % endast behöver någon att utnyttja så kan man egentligen aldrig riktigt veta vem som hör till vilken sida. Inte förän det har gått så långt att det är för svårt att släppa taget. 

"Vi är lika goda kålsupar allihop"" - Och visst är det så att jag någon gång utnyttjat någon för en tjänst eller för att få tillgång till något som gör att jag känner mig bättre för en stund. Men jag borde veta bättre.. Trots detta så utsätter jag mig ändå för tortyen, fast än att jag inte behöver och egentligen inte är kapabel till att tänka på andra än mig själv.

Det är en konstig värld vi är uppväxta i.. Där känslor är i uppror mot varandra och där man hellre vill se något annat än det som egentligen är. Svårt och oacceptabelt, för det mesta.





Ingen är så blind som den som inte vill se. (England)

Inspirerande händelser i Härnösand idag.

Miljöpartiet har alltid legat mig varmt om hjärtat, dock lutar det mer och mer åt att jag har socialistiska åsikter trots detta. Dock ser jag gärna ett fortsatt sammarbete dem emellan, just för att De gröna kämpar mer för att värna om miljön. Men det är också det enda egentligen, och visst är det så att båda vill ha min röst dessutom. Jag är inte riktigt säker ännu..

SSU försöker förstås få över mig på deras sida. Det är inte långt ifrån, kan jag säga. Jag vill vara aktiv inom något som jag anser är viktigt, och något som intresserar mig.

Det var i övrigt en trevlig dag, om man bortser från vissa saker som jag egentligen bara kan skratta åt. Efter att ha gått alldeles ensam en längre tid, så dyker det upp flertalet människor som förvisso inte intresserar mig ett dugg, men som vill ha både telefonnummer och mailadresser. Jag blir galen, jag orkar inte med sånt. Trots att jag vill, men inte av vem som helst.

Jag är ytlig och kräsen...

Förövrigt så var det ett väldig härligt inslag på torget efter alla tal och så.. Carro var förstås väldigt duktig, och drog till sig många applåder. Inte minst från vårat håll.. Afrikansk dans bjöds det dessutom på, väldigt skönt inslag och ett folkslag som verkligen kan bjuda på sig själva.




Härligt!