I min värld är det bara cykeldäck..
Kalla fötter?
Nej, jag vill inte åka någonstans. Inte nu, inte idag. Kanske på lördag, vilket jag hoppas men just för tillfället så känns det inte som om att jag skulle vilja sätta min fot på ett plan. Jag är bra rolig ändå, det är detta jag tjatat om i ett halvår, ungefär sedan den dag vi kom hem till Sverige igen.. Och nu, nu så känns det bara som om att jag skulle vilja stanna hemma.
Nåväl, jag hinner nog att ändra mig.
Mightyquin
Puuh, det är varmt här..
Har efter cirkus sex månader äntligen lyckats flytta på min klädeshög som har legat på badrumsgolvet, det känns bra. Det var verkligen på tiden att jag tog tag i detta, och det tog inte ens fem minuter och ändå har jag dragit ut på detta i evigheter. Nåja, nu skall endast mina underkläder upp och sedan ner i byrålådan så kan det här bli riktigt bra.
Var för övrigt på ett väldigt givande möte idag, och huvudämnet var faktiskt kost och motion.. Som jag uppenbarligen inte har kunnat hantera över huvud taget. Har haft väldigt svårt med kosten, framförallt. Jag vet inte hur många gånger jag lyckats tjata om hur jag skall ändra mitt liv kost- och motionsmässigt. Nu med lite hjälp hoppas jag att jag skall åstadkomma något åtminstone.
Delmål 1:
- Frukost, lunch, middag samt mellanmål - Alltså en rutin.
- 2 x 30 minuter "fyspass" i veckan, utöver ridning onsdag och lördag/söndag.
- Våga, ännu mer!
- Tänka efter, för mitt eget- och andras bästa.
För övrigt så har jag äntligen lyckats ta mig till Mighty en gång i veckan under tre veckor nu, det känns riktigt skönt. Framöver tänkte jag att jag skulle cykla dit på min nyinköpta cykel, istället för att låta min nyinköpta bil surpla i sig all soppa. Det tjänar alla på, jag för att jag cyklar och motionerar, min plånbok för den dyra bensinen och miljön, för den enormt törstige bilen.
I söndags när jag var där så var han riktigt så där som ett varmblod brukar vara (tror jag), han var på språng hela tiden, och när han inte ville gå framåt, så gick han bakåt och konstrade. Det var trevligt trots allt, och tillslut så longerade jag honom för att han skulle få släppa lös den där energin som han gått och samlat på sig.
Jag tycker om att rida, men övriga stallsysslor klarar jag mig utan så länge! 
Adiós
Lyckosvammel?
..Sysselsätta mig.
..Våga mer än tidigare.
..engagera mig.
Dessutom, så tycker jag om att vara ute i det vackra vädret. Skulle lätt kunna sysselsätta mig med något som har med soliga dagar att göra. Just nu har jag dragit igång ett projekt ute, efter alla andra halvfärdiga projekt.. Brukar inte lyckas med att avsluta saker, men jag hoppas att solen och våren lyckas sätta lite liv och energi till mig så att jag denna gång klarar av det.
Jag har för andra veckan i rad haft en underbar dag i grupp, och inte nog med det så har jag dessutom äntligen vågat hoppa på riktigt igen. Ja, det är sant, och trots att jag var livrädd så hoppade jag med viss, men knappt märkbar tvekan. Är så fruktansvärt stolt över att jag klarade av det, och efter den lektionen så kändes det som om att jag skulle kunna ta mig förbi vilket hinder som helst.
En boost både för självförtroendet och självkänslan och det var verkligen på tiden.
Om exakt en vecka så sitter vi på planet från Sundsvall och åker bort en vecka, jag, min syster, mormor och morfar. Passade alldeles ypperligt att åka då när dem skulle åka och även om vi inte bor på samma hotell så kommer vi att umgås och det känns skönt. Det enda jag känner är det här att behöva "lämna" Jonny hemma, jag kommer verkligen att sakna honom. Tror inte jag har sovit borta en kväll sedan i November och det känns förvånansvärt jobbigt att jag nu skall åka bort.
Vi ses, Adiós.
Länge leve livet, eller ?
Jag vet inte om jag borde be om ursäkt för mitt massiva bloggande om onödigt skit.. Att be om förlåtelse är vanligtvis min grej, men den här gången avvaktar jag. I vilket fall som helst är jag så fruktansvärt nervös varvid jag tagit rätt beslut eller inte de senaste veckorna. Ibland kommer det en liten känsla smygandes och viskar i mitt öra att jag borde ha ångest över allting, samtidigt som jag helt enkelt har förtjänat det här lilla extra. Tänker inte enbart på det ekonomiska, utan även de här grejerna som fått mig att växa de ynka centimetrarna som jag gjort.
Ångest över.. vadå? Det är bullshit! Jag lyckas med nöd och näppe blockera dessa ångestinslag, men jag lyckas mer än förrut och det.. det är kontentan av att jag vuxit, så varför tvivla och ifrågasätta mitt liv? Ingen annan har rätt till det, och jag försöker att bli en hel människa igen genom att tro på mig själv.
Jag tror till exempel att:
Jag KAN vara i grupp utan att tro att andra tycker att jag är konstig.
WOHO! Liksom. Den här gruppen kan lära mig att slappna av i andra grupper.
- Mina vanligtvis deppiga bloggar, är fortfarande deppiga, men med ett annat (positivt?) avslut.
Adiós.
Hopp om livet.
Jag hatar att vara så där oerhört positiv och sedan inse dagen efter att det inte är en dans på rosor.
Det är inte det att jag mår dåligt, för tro det eller ej, jag kan faktiskt skilja på sådant som är bra och inte bra. Men det är allt det här som händer och skall hända, det är det som får mig att vackla. Tänk om det blir som det alltid blivit, tänk om det inte blir bra och tänk om jag misslyckas igen. Jag får inte misslyckas en gång till, inte nu när jag har absolut bästa tänkbara stöd man kan tänka sig.
Nej, jag får inte tänka så. Att jag kommer att misslyckas, allt kommer att bli bra och med tiden kommer detta liv bli till det bästa. Jag måste bara övertyga mig själv om att det är möjligt. Jag kommer att ta den där veckan from 080426 och bara koppla av, leka och njuta av den nya start jag ger mig själv. Det kommer att bli tufft, men jag ska verkligen se till att klara av detta.
Det finns hopp om livet, och det har J gjort mig medveten om.
Nu, skall jag åter igen ta fram cykeln och cykla en sväng runt Söråker, sådant ska tydligen vara bra, säger min terapeut.
Adiós.
Kalkonen har gett ett gott intryck!
Oj, snabba vändningar. Hela tiden!
Jag har en del saker att bli klar med innan jag åter igen lämnar landet tillsammans med min syster och mina morföräldrar. Min syster får duga som sällskap då min stora kärlek inte alls hade någon lust att följa med mig. Varför förstår jag inte över huvud taget.
- Måla, (lägga golv)*
- Städa
- Vårstäd ute (mitt i vintern)
* J´s jobb.
Och fan, på tal om ingenting: Amy Diamond, hell yeah liksom.
Nya projekt har dragits igång och jag ser fram emot det som komma skall. Förhoppningsvis är detta vägen till ett ångestfritt liv. I samtal med min kontakt ser vi detta med semester innan semestern som en möjlighet att ändra på det mörka som har varit. Ett sätt att ta fram all positiv energi till något ännu starkare när jag är på plats hemma igen. Eller... åtminstone så hoppas den del av min hjärna som är frisk att det kommer att ha den effekten!
Hmm.. Yummie, vad underbart det är att ha en katt som tycker om att umgås, men ibland blir det bara för mycket. Måste Doris prompt lägga sig framför skärmen och tvätta på olämpligt ställe? Detta gör man bakom stängda dörrar! Huuh!
Nej, nu fika, påskmust, Grey´s i väntan på att tvättmaskinen skall gå klart.
Adiós.
Josefine, en bilägare med stil..
Igår så var jag i väg och köpte en bil. Alldeles riktigt, men skvallra inte för dem som predikar om små och bensinsnåla bilar. Är nog inte riktigt redo för tjatet om hur dyrt det kommer att bli i sommar osv, ännu.. Jag har nämligen kostat på mig en kombi med automat, och med några funktioner utöver det vanliga (tror jag). Något ska man väl ha för att man är 10% invalid.. Nej, men skämt å sido, jag känner mig säkrare med en bil som har lite mer att säga till om vid en eventuell olycka. Bara jag och gudarna vet hur mycket det skrämmer mig att bli mosad som en kokad potatis.
Haha, vilken bra liknelse..
Idag har jag varit tillsammans med min yngre syster och shoppat lite, mest till henne, men även jag hittade mina guldklimpar. Ni får inte tro att jag handlar ihjäl mig, för det gör jag ej, jag lever fortfarande men.. handlandet skall avtas nästan helt nu när det finns en större bil att försörja. Fast det är inte så farligt ändå, kostnaderna månadsvis, och hur mycket dricka den behöver varje mil.
Alting ordnar sig, förhoppningsvis.
Ikväll kommer Bläsen hit och det skall bli riktigt trevligt. Hon har inte träffat J ännu så det är tänkt att vi tre skall på en liten dejt så att min bäste vän får lära känna den person som liksom.. stulit mitt hjärta! Hihi! Det kommer att bli riktigt trevligt.
Adiós
Det ska´ va´ gott å´ leva...
Lyckades att göra en utomordentlig avsittning, men det gick bra, och nästa vecka skall vi hoppa. Jag känner mig lyrisk över att jag klarade av kvällen med bravur! Värmland var med och förevigade kvällen och resultatet kan ni se här: http://www.mrsforsberg.blogg.se
HURRA!
Nej, intresset är inte som förr.
Jag vill INTE ha en häst. Fyfan.
Åhhhhhhh, jag blir galen !
Nä, vad kan jag vänta mig?
Det står stilla i mitt huvud, och jag är övertygad om att jag lider av något svårare en invaliditet. Jag kan inte blogga som jag vill, och funderar starkt på att ta upp detta med min terapeut som ett extra handikap i min vardag. Som jag känner just nu, så kan det vardaliga livet ta och stoppas upp någonstans där solen inte lyser.
Det är på valfritt ställe, men det är inte särskillt rumsrent på den plats jag syftar på.
Jag är ändå positiv.
HEJA GEORGE O´MALLEY!
Strindlund, en mes?
Det är sant, jag är en mes i allra högsta grad!
Och jag kan verkligen inte skriva en blogg när jag behöver det. Vet inte hur många gånger jag skrivit en mening, läst igenom och sedan raderat allt. Mitt liv är som vanligt helt kaotiskt, både i positiv- och negativ bemärkelse och det finns inget normalt att skriva om. Inget som intresserar andra än mitt inre åtminstone..
I vilket fall som helst har min slav från Värmland flyttat upp till Sundsvall och det känns fantastiskt roligt. Känns som om att jag har få vänner som jag verkligen litar på till fullo i mitt liv. Värmland är en sådan vän, av någon anledning. Jag har det faktiskt relativt bra, och borde inte klaga över den situiation som är.
Ändock, ibland är det svårt att se allt från den ljusa sidan som numer finns i mitt liv. När jag är ensam till exempel. Det är här som mesen stegar in och förstör allt. Förstår inte riktigt hur jag klarat av livet tidigare, när inte J fanns i det. Ni ser, jag är den där mesen varken jag eller andra trodde fanns inom mig. Jag vill helst inte göra något utan honom och om jag gör det, så längtar jag hem hela tiden. Sjukt, och mesigt.
Ikväll spelar Timrå sin sjätte match mot Hv71 som har fördel 3-2 i matcher, och detta borde göra mig mig helt hysteriskt nervös, åtminstone förr i tiden. Nu, känner jag mig lugn och sansad, och har gjort detta under hela slutspelet hittills. Vet inte riktigt om jag skall vara orolig över detta, förr, så var det liksom alltid en viss oro för Timrå, den där oron som infann sig under kvalserien t ex. Nu, nu är jag lugnt. Det kommer att lossna, och vi kommer att klara av detta.
Precis som att jag kommer att klara av det jag nyligen satt igång och tagit upp till ytan.
KOM IGEN TIMRÅ IK!
För övrigt, så vill jag ha en häst. Eller inte. Eller... Jag vill ha en häst, fast jag vet inte om jag orkar. Som vanligt.
Adiós!
