Favoritpojke från 2010

Hittade den här bilden då det fortfarande fanns hopp i mitt hjärta ♥




Du är saknad M ♥

R.I.P älskade vän!

Idag dränkte jag mina sorger över älskade M (mer om det snart), eller ja, egentligen inte. Igår var en tuff dag, jag grät många tårar och det har hänt att mina ögon även tårats idag. Han är borta, på en bättre plats där han slipper att ha ont, men trots att han inte finns i det här livet längre så känner jag hans starka aura. Kan man känna så? Jo, jag inbillar mig att det är så åtminstone. Jag känner den energi han hade och den inspiration han alltid gav mig, trots att han ibland hade sina dagar när jag bara ville strypa honom...

Lite av hans charm faktiskt. 

I onsdags stod jag och borstade honom på stallgången, kliade honom runt skapet och han njöt i fulla drag. Detta blandat med ett härligt mumsande på äpplena och sockerbitar som jag gav honom stup i kvarten. Han gick framåt och kikade ut genom stalldörren, solen sken på honom och jag bara kände inombords att det aldrig kommer att finnas någon lika älskvärd individ som honom i mitt hjärta. Att jag älskar honom så mycket och trots att jag bara skrek inombords att jag inte ville göra det här, så visste jag, jag visste vad som var bäst för honom.

Jag hanterar det här bättre idag och jag ångrar ingenting, däremot är jag förstås både bitter och förbannad över det faktum som ledde mig till det här beslutet. Jag är glad att han mådde bra på slutet, även om jag grät och grät igår över att det kändes så svårt för att han verkade må som en prins. Trots det faktum att buttan och vilan talade, han behövde inte göra mer än vad han klarade. Det liksom lurade mig på det sätt att jag ville hoppas på att han mirakulöst blivit av med artrosen. Vilket förstås inte skulle hända.

Idag är jag så glad över att han mådde bra, tänk vad hemskt att leda en stapplande häst ut från hästtransporten och se en häst som mådde otroligt dåligt. Min häst, min polackprins. Min smärta hade då varit ännu större än vad den var igår, och som kommer att fortsätta ett tag.

Nu har han det bra, i hästhimlen kanske han springer runt med min gamla Gurkan och äter gräs som om ingenting hade hänt.




  



  

Min ledstjärna i mörkret

Vaknade upp pigg och utvilad klockan 16.30 idag, skönt att få sova bort det onda i livet. Har varit och inhandlat en liten påse med plockgodis på Coop för en stund sedan, om man räknar bort den lilla utflykten så är det första gången jag sitter den här kvällen. Känner mig redan nu piggare i knoppen än vad jag gjorde igår...

Dock hade jag en släng av "Gud-vad-jag-kommer-att-sakna-Moro!"-känsla förut. Kom att tänka lite på när han glatt välkomnar mig till stallet och då var det nästan som att tårarna började att rinna. Igen. Varför i hela friden utsätter man sig för något sånt här? Jag vill bara att någon skall ruska om mig och säga att allt är en mardröm, men så kommer det förstås inte att bli. Skit. Tråkar säkert ut er med mina sorger, men jag blir inte klok på det här... Det värsta är, att jag antagligen kommer riskera att utsätta mig för samma skit igen efter ett tag, när längtan efter egen häst blir för stor.

"En vän är den som lyser upp hela världen när den slocknat" - Moro är liksom mitt ljus.

Älskade ängel

Bloggandet går inte särskilt bra i kombination med heltidsstudier, heltidsarbete och älskad häst att ta hand om... Snart är arbetet slut för den här gången och den älskade hästen försvinner snart ut ur mitt liv, så kanske kan bloggandet snart återupptas igen. Som de flesta redan vet är min lilla prins utdömd av veterinären och det finns inget som helst hopp för att han ska bli bra igen, stackars liten. Jag vill bara att allt ska bli bra igen så att han fortsätter att ge mig glädje även i framtiden.

Har väntat på besked från försäkringsbolaget, med hopp om att de inte skall strula, och jag fick som jag ville, men när beskedet kom ville jag absolut inte ha det. Ville inte se scenariot framför mig där jag måste åka iväg med honom på våran sista resa tillsammans. Har legat tyst och stilla som en pinne på soffan sedan jag öppnade mailet från IF och bara grubblat på det här, det finns ingen återvändo och alla vet, framförallt jag att det inte finns något annat alternativ än det som komma skall. Tänkte på vad min terapeut brukade säga till mig, att när det känns som sämst, så ska jag (man) göra precis tvärtom.

Min hjärna säger åt mig nu och de senaste två timmarna att krypa ned under täcket igen och stanna där hela dagen, bara sova bort det som gör ont inom mig. Jag vill inte må dåligt, jag hatar att må dåligt eftersom det förstör hela mitt liv och därför är det väldigt lätt att dra täcker över huvudet och vänta på att sömnen skall infalla. Funderar dock på att försöka bryta mönstret och göra det som min terapeut säger, att göra precis tvärtom. Åka upp till stallet, pyssla med Moro och sedan rida ut en sväng med också älskade Ella. Jag HAR något som motiverar mig mitt upp i allt elände, och det är EllaBella och hennes rutin, en ren läromästare.

Hon pratar med mig lite lätt när jag kommer till hagen och verkar uppskatta min tid tillsammans med henne, med tålamod kommer hon att bli en supertrevlig häst som kommer att hålla mitt humör uppe. Att skaffa en ny häst i dagsläget, känns så långt borta, även om jag vet att jag någon gång i framtiden inte kommer att nöja mig med att rida någon annans häst i längden. Men att vänta tills utbildning är färdig, är inte en dum tanke, snarare väldigt bra eftersom jag har tid att låta "ersättningspengarna" växa på hög tillsammans med ett sparande vilket därmed ger bättre förutsättningar för att hitta en fin pärla när det är dags.

Önskar dock att försäkringsbolaget fick behålla sina jäkla pengar och att Moro skulle slippa sin smärta i hovarna, att han fick stanna kvar hos mig i minst 10 år till frisk och kry innan det blev dags för honom att lägga skorna på hyllan. Jag har liksom planerat mitt liv och kommande hem efter de förutsättningar som skulle passa honom bäst, så som han är uppfödd, på lösdrift tillsammans med andra likasinnade. Nu behöver jag inte spola de planerna helt, men det är ändå något som jag tänkt mig, en gammal polack som med sin livserfarenhet kanske uppfostrar mitt unga nytillskott. Det här kommer alltså inte att ske, inte tillsammans med världens bästa polackprins! Tråkigt, men helt oundvikligt.





Älskade lilla gubben!

På veterinärens ordinationer rider vi igång Moro inför ett återbesök den 5/8 hos PH-vet, och det går väldigt fram och tillbaka. Har hela tiden sagt att det "är hoppning jag vill hålla på med", men om Moro bara kunde fungera för dressyrarbete så vore jag nöjd, glad och lycklig med det. Moro är verkligen världens mest underbara individ och att nästa varje gång mötas av ett hjärtligt gnägg när jag kliver ut ur bilen är så fantastiskt att jag svävar lite på moln.

Älskar honom verkligen!







Min älskade lilla gubbe!

Adjöss

Ikväll är jag ledsen. Ledsen över det faktum att min prins inte mår bra, han har inte samma livsglädje som tidigare. Det syns i ögonen när jag åker och tittar till honom, energin sprudlar inte alls på samma sätt och det gör ont i mig att veta att det inte finns något att göra. Tisdag snart och då är det dags för återbesök, tycker att han ser knagglig och försiktig ut när han rör sig. Han sätter fram benet som tidigare och jag tror inte att han har svarat på behandlingen.

För både honoms och min skull så vet jag vad som måste göras och jag vill inte. Jag vill inte, men jag måste. Det känns så sorgligt att världens finaste häst ska gå detta öde till mötes, men jag antar att sådant är livet. Han har en sådan härlig "personlighet" och det gör ont i mig att jag ska behöva leva utan honom. Från början så ville jag bara göra mig av med honom, men när vi börjat komnma nära varandra så hade jag stora planer på hur vi skulle bo och att lillgubben skulle bo med oss, åtminstone i 10-12 år till.

Nu är den sagan slut.

True love

Vi har gjort en sista flytt nu till Cheval, en vecka ute i idyllen Tynderösundet gjorde lilla "Morre" full med energi. Han blev precis som på många andra ställen väldigt omtyckt, trots att han just nu är lite av ett pain in the ass. Han är väldigt anpassningsbar och han behöver inte flera dygn på sig för att acceptera ett nytt ställe med nya rutiner, han bara är. Ytterligare en anledning att älska honom, världens bästa polack!

Hade med mig videokameran för ett par dagar sedan i hopp om att föreviga ögonblicket när han efterlängtat ropar efter mig. För så är det, vår relation är ömsesidig och jag är övertygad om att han älskar sin matte som alltid ger honom mat. Jonny filmade och jag ropade och fick gensvar ganska direkt, ska försöka få in det på datorn i dagarna så att jag kan visa er vad jag menar.

Äkta kärlek!

Söndagen den 9/5

Så här såg gårdagens plan ut;

Upp klockan 9.00, vakna och åka till stallet så attt vi kom dit vid 10.00, mocka, promenera en sväng och åka och äta lunch. Istället klev vi upp 9.50 och äter gårdagens stek till frukost, vi skippar lunchen och åker direkt till stallet och sedan hem med Översten om hon inte har tid att följa med in och tvättar bilen och sedan handlar.

Vi ska grilla idag så jag måste köpa lite briketter och lite annat småfix så att vi får en komplett middag.


Om prinsen inte är varm idag så ska vi ut på en liten promenad med honom, lärdomen från igår blir att ta longeringslinan i alla fall om det skulle bli så att han flyger i luften för allt och ingenting idag också. Var ganska jobbigt igår då han slet omkull mig för att han blev rädd för något som inte fanns där, det var ytterst nära att jag tappade honom och det vill jag inte vara med om.

Promenad i det härliga vädret

Var ute och promenerade med häst och hund idag, såg säkert ganska roligt ut för en människa som inte är hästmänniska. Moro var på hugget och flög i luften för minsta lilla, han som inte brukar röra en fena liksom, dessvärre innebar det att jag flög omkull när jag skulle hålla kvar honom. Stackars Nemo blev rädd för det stora monster och ville helst inte gå i närheten av honom, fullt förståeligt. Moro är dock ganska aktsam när han har mindre djur omkring sig, fast hade han av misstag råkad trampa Nemo på tassen så hade han nog brutit både ett och två ben på Nemo.


                    


Lilla gubben skötte sig åtminstone halva vägen hem och inga olyckor skedde, tog in och kände på honom och han hade inte blivit varmare av promenaden och det är bra. Han är dock fortfarande ömm i lilla tassen vid annan motion än skritt, men han haltar inte. Nu när vi inte tränar så ska jag lägga pengarna på lite massage åt honom istället, känner en massör som är duktig (på bogar framförallt) och av henne får jag säkert ett bra pris om vi bokar några behandlingar. Tror säkert att hans bogar blivit lite ansträngda nu när han gått och haft ont i högertassen.

Nu ska jag plugga lite, kratta och fixa lördagssteken tills Jonny kommer hem.

Låtsaslöw är ingenting för mig

De senaste dagarna har kantats av riktiga lyckorus i kroppen, den här känslan är precis vad man eftersträvar i ett förhållande. Mitt förhållande med Jonny är fantastiskt, men lika fantastiskt är mitt förhållande till den där idiotiska polacken som jag köpte på mig för ganska precis 1½ år sedan. Några av er kanske undrar hur jag kan jämföra ett förhållande med människa och djur, men för mig är det som sagt precis den här känslan man vill (åtminstone jag) uppnå i ett förhållande. Jag och Moro har ett förhållande, vi är ett, precis som jag betraktar att jag och Jonny är.

Och man förstår när man gjort något rätt när man närmar sig stallet och möts av en hästblick som tittar upp igenkännande mot bilen och gnäggar ett ljudligt gnägg. Man förstår att man inte är en dålig hästägare när man ropar till sin älskade över gårdsplanen ned mot hagen och möts med ett efterlängtat gnäggande svar. Jag blir alldeles varm i kroppen vid de tillfällena och det är nästan så att det kommer en liten, liten tår i yttersta kanten av ögongloben.

Han charmar alla i sin väg, trots sin burdusa frammarsch och han har mitt hjärta helt och hållet. 





                      

Kontoutdrag: -159 kr

Ja, det kostar att ligga på topp och inte ens då gör vi det. Och trots att jag betalar mer pengar än vad vi har för lilla gubben så vill den envisa mystiska hältan inte ge med sig. Ja, inte för att pengarna botar hans hälta, men ni förstår grejen, visst? Moro är med andra ord fortfarande halt och jag tampas med mina demoner för att inte gräva ett stor hål i marken och självdö. Sessan och Översten får dagligen flera samtal från mig där jag oj:ar mig, spekulerar och säger "Jaja" med utdragna A:n... Innan de vet ordet av det så har jag hunnit berätta hur läget ligger till, frågar vad det beror på och har själv svarat varför läget är som det är.   

Det är garanterat en hovböld. Allt annat är uteslutet, visst Sess?

Jag saknar ridningen, men framförallt saknar jag en frisk och kry Moro utan (den vanliga) knackigheten. Stackars lilla gubben. Kan dock inte låta bli att fascineras över hur underbar han är, han haltar inte i skritten och ser inte ut att ha ont men när vi står inne och har gjort det ett tag är han noga med att påpeka att allt inte är som det ska i den högra tassen. Svårt att förklara hur han gör, men det är så tydligt och han visar det på ett sådant bra sätt - Älskar den lilla skiten!


Positivt resultat och glada miner!

Måste bara uppdatera;

Fick en avbokad tid idag på kliniken klockan 11.00, ringde Sessan och krävde att hon följde med mig som stöd (ifall det skulle innebära min död), fixade sedan kärran och drog iväg till stallet. In på kliniken, springa i gång, springa på volt, bedöva, vänta, springa på volt, bedöva, vänta, springa på volt och bedöva igen, vänta - och ytterligare en gång springa på volt. Allt "allvarligt" är uteslutet, så det känns skönt, Moro är inte döende och därmed är inte jag det heller. 
 
Han var inte lika halt idag som för två veckor sedan när vi var in, men vad gör det, huvudsaken är att jag får känna mig en aning positiv ett tag i alla fall. Har nu lovat att inte deppa ihop totalt och OM tankarna börjar snurra så kan jag bara slå en pling för att få bekräftat vad veterinären sa. Detta så att jag inte går runt och diktar ihop själv vad veterinären sa och inte.

Hej och hå, nu är det stall och medicinering som gäller!

Stel, men inte halt!

Red Moro idag för första gången på tre veckor ganska precis, och det var med nöd och näppe som jag klarade mig igenom detta. I vanlig ordning glömmer jag bort att andas vid situationer där jag är nervös, men allt gick så bra, så bra. Igår var Cecilia ut och skodde om Moro, satte på "overrollers" istället för vanliga skor till honom, det är en sko som är något rundad och ska hjälpa till att få hoven att rulla över lite snabbare och bidra till att hov och senor (?) inte utsätts för lika stora påfrestningar som blir när man har den vanliga platta. Nåja, minns inte riktigt hur det var.

När hon verkade hittade hon något som skulle kunna ha varit en blödning i hoven (lamellranden) orsakad av yttre påverkan, ett rejält slag mot hinderbommen t ex. Och när vi spånade kring det så insåg jag att vi faktiskt hade haft en eller ett par träningar under hans trötta period när han slog i riktigt rejält med hovarna. Minns du Översten? Nu tänker jag inte ropa hej ännu, men jag tänker heller inte måla fan på väggen, vilket jag har lovat underbara Sessan att inte göra!

I vilket fall som helst så var Moro stel idag och en aningen seg, men han haltade inte och det bådar gott.

Min lilla prins

Usch, jag har varit så dålig på att blogga nu under en tid. Lilla gubben går på en kur fenylbutazon nu och skall så göra tills på torsdag. Har det inte skett någon förbättring tills dess (och några dagar till så att den smärtstillande effekten avtar) så är det dags för ett återbesök på kliniken. Jag hoppas att jag slipper återbesöket, men ni som känner mig rätt vet att jag antagligen kommer att åka in ändå, oavsett läge. 

Detta ältar jag fram och tillbaka i mitt huvud, hela tiden, trots att jag vet bättre:

På vårt klinikbesök för 1½ vecka sedan gjordes en fullständig hältutredning, dvs man tittade på honom oböjd på rakt och böjt spår, böjde högt och lågt utan reaktion. Hältan släcktes genom bedövning i hoven och sedan röntgade vi hov och ben (på båda fram) och hittade ingenting av intresse, ingen spricka, ingen fraktur. Veterinären visade mig något som kunde tyda på böld/blödning och ett våtvärmande omslag lades om hoven. Boxvila i några dagar, sedan ut som vanligt igen, på med skon och longera i ridhus för att se om det blivit någon förbättring. Inget önskat resultat och buttakuren kördes igång.

Trots detta och trots att jag litar på veterinärens utlåtande mer än mina egna spekulationer så kan jag inte låta bli, att just spekulera. Det finns inget som tyder på något annat än just en blödning, ändå ringer jag runt till alla jag känner (till er jag inte ringt de senaste dagarna så beror det på att jag känner mig tjatig) för att någon ska säga till mig att sluta oroa mig. Buttan verkar smärtstillande, men också inflammationshämmande så jag måste väl ge det lite tid. Jag kan inte göra mer i dagsläget ändå, även om det stör mig enormt mycket. Saknar att rida också, men inte lika mycket som jag saknar att han är sitt vanliga jag.

Nyfikna i en strut

Jag tror att jag blir knäpp, på riktigt... Moro är inte alls bra och nu ska han behandlas med fenylbutazol i 10 dagar, sedan är det dags för återbesök på kliniken antar jag. En hovböld läker väl kanske inte ut på mindre än en vecka kanske, har svårt att se vad det annars skulle kunna vara som orsakar hältan. Han reagerade inte på böjningen men han var rejält halt vid longerings-provet, en hälta som försvann när man bedövade hoven. Han visade ingenting på röntgenplåtarna som hade med hältan att göra, så jag vet inte riktgt vad jag ska tro..

Ringde förstås Sessan direkt efter att jag lämnat ridhuset idag, även om jag vet att jag inte ska stressa upp mig i onödan så gör jag det. Vi pratade om situationen och när jag lagt på luren kände jag mig en aning lugnare än tidigare, skönt att ha någon att prata med som verkligen klarar av att lugna ned mig. Hade dock hoppats på en felfri häst idag, men det är väl sådant man får äta upp.

Återkommer med uppdateringar.

I caféterian satt ett gäng och spanade ut i b-manegen där jag höll till i några minuter, önskar att folk inte skulle tycka så mycket utan att ha lite kött på benen. Jag tror självklart att de tyckte och tänkte om att jag var där med en halt häst, longerandes och även sittandes i sadeln i tre minuter. Varför är det så? Man ser långögonen på folk som sedan vänder sig om och pratar med någon annan. Svårt att inte tro att det är oss de pratar om då...

Hej och hå

Ikväll har jag blivit förvisad upp till sovrummet eftersom Jonny har några kompisar på besök, lika bra det eftersom jag verkligen behöver lära mig programmet InDesign... Smart att komma på att man måste lära sig det sista veckan på den här kursen, men det är bara att ladda kanonerna, liksom. Jag måste lära mig det här, dock är Infokomp's onlineversion det sämsta tänkbara, det finns liksom inget som fungerar som det ska.

*~~~*~~~*~~~*~~~*


Lilla gubben var ute för första gången sedan veterinärbesöket idag, han såg ut att trivas. I morgon är det dags att lossa det våtvärmande omslaget och då får jag se om det kommit ut några härligheter eller inte. Han är åtminstone inte varm i benet längre så det borde ju tyda på att det går åt rätt håll. På tisdag kommer hovslagaren och efter det är det dags att testa om veterinärens misstankar stämmer, vilket jag inte tvivlar på eftersom röntgenbilderna inte visade något annat.

Är allt som det ska så ska jag rida igång Moro igen, bli skritt några dagar och ganska snabbt skrittarbete i ridhuset. Ska kidnappa lilla Sessan också så att hon kan göra en genomkörare med Prins Charming, han mår mycket bättre i kroppen då han är i gång, just nu knäpper det och ha sig i lederna när han fått så mkt vila. Kanske kommer hoppträningarna också att gå bättre när det inte är något som ligger och trycker mot sulan, det kan ju faktiskt ha varit därför som han varit lite seg.

Hurra!

Har haft några dagar med stor ångest, men nu kan jag äntligen slappna av.

Jag var in på kliniken med Moro idag eftersom han inte varit som han ska på ett par veckor. Många tankar och funderingar har flugit genom mitt huvud och jag har målat upp de allra värsta scenarion man kan tänka sig. Först fång, sen hovböld, sen hovbensfraktur, sen kraftiga pålagringar på benet och gud vet allt. Jag har hunnit med att tänka på vilket beslut jag skulle ta om Moro skulle tvingas till konvalecent i månader med boxvila, har gråtit en skvätt i princip varje dag på grund av alla diagnoser som jag har ställt på honom. En del diagnoser som skulle ha inneburit att jag fick avliva honom.

Som TUR är så är jag ingen bra hobbyveterinär.

Det bästa som kunde hända idag var att hältan berodde på en hovböld och någonstans där landade vi. Veterinären visade på röntgenplåtarna vad som skulle kunna vara en hovböld, men hon var inte helt säker, dock trodde hon absolut att hältan berodde på tryck av grus/smuts som kilat sig fast mellan hoven och snösulan som gjorde att det blivit en liten inflamation (?) i yttre trakterna.

Prognosen ser god ut och ett våtvärmande omslag gjordes kring hoven, nu blir det vila i box åtminstone två dagar, omslaget skall sitta i fyra dagar, sen får vi se om jag kanske släpper ut lilla gubben en stund. I värsta fall kan jag ju faktiskt göra ett våtvärmande omslag själv.

Nu godnatt

Min älskling

En snabb liten uppdatering.

Det är svårt att inte älska lilla prinsen. Vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag känner mig lite fånigt kär varje gång jag åker till stallet och får pussa på min älskling. Det enda jag saknar just nu är att få bo på en gård med eget stall så att jag kan gå ut i stallet när det mig behagar liksom. Red ikväll efter några timmars jobb på Bäckmo förskola på Skäret och nu äntligen kände jag igen min lilla loppa.

Red tillsammans med Elin och Spider, först skrittade vi ute en sväng i mörkret men sedan red vi en stund i paddocken på ridstadion. Passade på att trava och galoppera Moro en aning och han kändes som rena drömmen mot för hur han kändes i helgen. Tack vare Sessan!

Nu, Godnatt

Lycka är att se sin älskade

Min stackars Prins blev omhändertagen av sin PrinSessa(n) idag och jag har nu beslutat att hon behövs åtminstone en gång i veckan i framtiden. Han var så fruktansvärt söt idag när han med halvtrötta steg gick med mig bort till ridstadion, men när han hörde Sessans röst så lyfte han genast blicken och ökade steglängden. Min älskade gosse! Sjukt älskvärd.

Vi var inte ensamma i ridhuset idag, klubbens ordförande hjälpte sin dotterdotter att rida idag så Sessan tog chansen att diskutera prinsens "problem" med honom. Har aldrig direkt vetat vem personen i fråga är, men han kan verkligen hästar och kom med några "matnyttiga" tips. Har inte alls känt igen Moro de här dagarna, han har varit som en skröplig farbror men ganska snart kom han igång och såg riktigt fin ut. Har sagt det förut och jag säger det igen, jag är glad över att jag har någon som kan hjälpa mig och Moro. Utan Sessan så skulle jag antagligen ha grävt ner mig för länge sedan.

Hoppas hon får riktigt trevligt på resan! Tråkigt att inte få höras på en vecka nu, men så fort hon kommer hem ska jag se till att hon får något att göra! Lita på det! Under tiden ska jag kämpa på med prinsen och förhoppningsvis kunna visa upp några framsteg. 

 
RSS 2.0