Idag har jag gjort högskoleprovet och det med ett resultat som inte är värt att skryta med. Dock gjorde jag provet av en anledning och det var för att känna på hur det känns att sitta där. För att nå drömresultatet på 2.0 krävs det att jag gör nästa prov 10 gånger bättre. Kanske till och med mer då jag jämfört mina resultat med våren 2007´s nomineringstabell..

Nåväl, jag försöker och nästa gång så tänker jag vara mer förberedd!

För övrigt så vill jag verkligen berätta hur mycket jag verkligen hatar hänsynslösa 18-24åringar i trafiken. Jag önskar att ni kör åt helvetet (ja, faktiskt) och får er en tankeställare. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att utgången betyder döden, men för fan, SKÄRP ER! Man blir ju mer än lovligt förbannad när det kommer en liten fjärt i 150-160 blås och skall om fast att man själv har påbörjat en omkörning av annat fordon som kör i lägre hastighet än den man får. 

Inget kan få mig att koka mer av ilska, och det är fan i mig onödigt.  

Årets jury är underbar, och Anders Bagge blir man fullkomligt förtjust i då han sprider leende på våra läppar. Men årets deltagare, det finns några som sticker ut men de flesta är tråkiga och menlösa. Nu har förvisso de två sämsta deltagarna packat ihop sina väskor och fått lämna programmet, men det finns fortfarande dem som inte alls hör hemma där. Årets Idol är tråkigt och alldeles för flickigt, det närmaste någon av deltagarna kom en tuff stil var förra veckans Sepideh.

Jag vill inte se alla dessa klänningar och glamourkläder på scenen, det skall vara lite rock och attityd i utseendet. Idolernas val av kläder gör mig nästan illamående, även om det är fina kläder i många fall och det är dags nu att tänka på framtiden. Nu kan jag faktiskt hålla med Laila Bagge när hon kritiserade Anna Bergendahl för att ha sett för vuxen/gammal ut i den utstyrsel hon hade. Jag tycker väldigt bra om Anna men jag är övertygad om att de flesta idoler skulle få ett mer jävlar anamma i sig och de bara kunde tuffa till sig. 

Jag tippar att listan på vilka som åker ut först i ordningen är:  

Sepideh
Robin B
Kevin
Alice
Lars
Loulou
 
I finalen ser vi Anna Bergendahl och Johan Palm.
 
Även om jag gärna ser Alice, Sepideh, Anna samt Loulou bland de som längst är med i tävlingen.


Nej, några förändringar hos Idolerna så blir jag nöjd.

Jag tror inte jag kan säga det för många gånger, jag ÄLSKAR att rida!

En halvskaplig dag i studier/arbete kan sluta i en helt fantastisk dag på hästryggen, i bästa fall går det alldeles utmärkt och jag går och lägger mig med ett leende på läpparna istället för en massa oroliga tankar. Idag är en sådan dag, studierna har legat på halvfart och Hem till gården på tv 4 har varit mer spännande än någonsin. I dagens avsnitt kastade Sam Dingle sönder en ruta eftersom att han var både ledsen och frustrerad över att hans flickvän är döende i cancer. Tragisk utgång, men inget som jag tänker diskutera vidare i dagens blogg.

Respit är den bästa och trevligaste häst jag någonsin ridit, och jag har utvecklats så enormt mycket med henne. Jag hittar hennes knappar och hon jobbar på som bara sjutton, och det känns som om att det är för min skull. Nåja, jag rider antagligen inte henne bättre än någon annan men det känns som om att vi är ett i hopväxt ekipage som skulle övervinna hela världen om vi så ville!

Nja.. Nu överdriver jag en aning, allt känns bra men inte tror jag att vi skulle kunna ta över världen tillsammans. Som bäst skulle vi antagligen kunna bli ett skapligt träningsekipage, men mina och hennes tävlingsnerver är nog inte den bästa kombinationen. Önskar att jag kunde få fram lite mer bakgrundsfakta om henne, och så småningom kunna övertala ridskoleansvariga att jag skulle vara det bästa för henne. Jag drömmer vidare och under tiden så kommer jag att träna henne regelbundet, vilket jag ser som otroligt spännande och utmanande.

Livet känns gott och ridningen och gemenskapen i gruppen är fantastiskt bra!

Sitter och tittar på Oprah och dagens ämne är baserat på Mitch Albom's bok "For one more day.."  som handlar om att mannen i boken (författaren själv) träffar sin mor som sedan länge gått ur tiden. I Oprah ställs frågan till olika personer som kan ha en viss koppling till detta ämne och det är rörande att se reaktionen som speglas när frågan ställs. Det fick mig att fundera på vem jag skulle vilja spendera en dag med, någon som gått bort under min livstid, men det finns inte riktigt någon som har gått vidare som jag direkt hade en nära relation till.

Däremot önskar jag att jag fick en dag till med Gurkan, en av de bästa vänner jag någonsin har haft.

Jag vet inte om det är många som förstår känslan av kärleken till en häst, som egentligen inte är en häst utan en vän, om de själva inte har upplevt den kärleken. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att det just måste behöva vara en häst, det kan vara en katt, en hund, en ko eller kanske till och med en anka. Det har liksom ingen betydelse, för den som inte haft den här kärleken vet inte vad det handlar om.

Om jag fick en dag till tillsammans med Gurkan...

Ja, om jag fick en dag till tillsammans med henne så skulle jag göra det vi båda ansåg vara det bästa som fanns! Vi skulle börja dagen med att äta frukost tillsammans, Gurkan skulle få betfor, varm kli och ett halvt kilo kraft groov som hon älskade. Själv skulle jag sätta mig i ett hörn och titta på henne och bli alldeles varm av hennes glittrande ögon, för faktiskt, hon hade de mest glittrande ögonen en häst någonsin kan ha när det vankads mat. Vi skulle fortsätta dagen med att göra oss i ordning och rida ut en sväng, skritta, trava och på samma vanliga ställen komma fram i flygande galopp. Jag skulle antagligen skratta av förtjusning och Gurkan skulle flåsa av upphetsning, det bästa hon visste var att dundra fram i galopp. Ungefär som på den tiden hon var aktiv i trav och tog bettet och bara gav allt, fast i fel gångart. Förstås.

Jag blir alldeles lycklig i mina fantasier om denna dag, det skulle vara så otroligt roligt att åter få känna hennes kärlek och närvaro. I vilket fall som helst så skulle vi skritta tillbaka hem i hennes svajande takt, hennes gångstil utmärkte henne så att ingen kunde missa att det var hon. Hon hade en liten och nätt rumpa och en stor mage som gungade fram och tillbaka, hon taktade med frambenen och var alltid på hugget. Låt säga att den här dagen är en sommardag, hon skulle släppas på knallgrönt sommarbete och hon skulle antagligen galoppera ner till de andra. Senare mor eftermiddagen skulle jag gå till hagen, vissla på henne på det sätt som fick henne att förstå att det var jag. 

Visssseell, vissellviseellviiiissell. Liksom. Det fick henne att lyfta på huvudet och rikta öronen mot mitt håll, svara och sätta av i full galopp mot mig. Det spelade ingen roll i vilken situation det var, hon lyssnade alltid till min och hennes rop på henne. Väl framme börjar hon att leta igenom mina händer och när godiset var slut där sökte hon igenom mina fickor, precis som en liten hund. Helt underbar!

Vi skulle gå in i boxen, jag skulle hoppa upp på hennes rygg medan hon åt sitt hö i lugn och ro.. Vi skulle tillbringa tiden tillsammans och visa våran kärlek till varandra på det sätt som var typiskt för oss. När hon ville något brummade hon som en björn och när hon vill gosa lade hon hennes stora huvud på axeln och ville att jag skulle hålla armarna runt henne. Detta skulle vi göra tillsammans tills att tiden tog slut, inga ledsna ögon och absolut inga tårar skulle avsluta dagen. Jag skulle ge henne kvällsmaten, med extra mycket godis i pussa henne på mulen, krama hennes hals och gå till utgången och släcka i stallet.

Innan dörrarna stängs skulle jag ropa godnatt och säga att vi ses i morgon. Precis som en dag som alla andra. 


           

  





Gurisaba, världens bästa häst!

Snart tror jag att min lärare får ta och ge mig ett IG i en uppgift så att hon tar ner mig på jorden igen..

Mvg, igen! Det känns så fruktansvärt roligt med studier igen, hoppas att det kan fortsätta i framtiden också! Jag är mer avslappnad och trivs med livet igen, efter att ha gått sjukskriven i över ett år så känner jag att jag nu är på språng framåt. Det är en tid med blandade känslor, men idag säger jag med gott samvete att det är bland det bästa någon gjort för mig. Att få tid över för mig själv, att lägga energi där den bäst behövs och att verkligen få fokusera på att bli en del av samhället igen. Jag ser inte längre att jag måste jobba för att leva, jag jobbar för att bidra samt att stå på egna ben. 

Nu jobbar jag visserligen inte, men det är den känslan jag får inombords och det är en känsla som gör livet ljust. Jag är övertygad om att livet inte kommer att gå i en rak framgång fram till att jag ligger på dödsbädden, men jag har den kunskapen om mig själv att jag vet hur jag skall gå tillväga för att komma förbi de där hindren som ibland kan dyka upp. Och det är inte bara att "bita ihop, och komma igen", det ligger så mycket annat i hela den där proceduren, när vi verkligen befinner oss i en svart avgrund dit ingen annan ser. Och är det inte ett så djupt hål, då gäller det att fokusera på det positiva, att ta det lugnt och vila bort känslan. 

Ähh, förfan.. Vem bryr sig om att jag har funnit ett liv efter så många år mer än mina närmaste och jag själv? Jag är glad över att jag lever och jag hoppas att jag i framtiden kan ha det tålamodet att hjälpa andra i samma situation. Sen, vill jag bara förbereda på att det antagligen kommer några dystra bloggar fram mot vintern då det är annat som kommer att dras upp igen. Men beakta, det är något som skall bli ett avslutat kapitel i mitt liv och jag ser fram emot nästa!

Adiós.

 

En artikel, med mig som medverkande!