Color my world.
Jag har tagit mig till den del i livet då jag insett att det inte finns någon mening alls med livet.
Det finns så mycket som glädjer människor runt omkring mig, men jag kan inte se vad det är som får dem lycklig. Jag har nämligen testat allt och kan fortfarande inte säga vad som gör livet värt att leva. Ni borde inte titta på mig med rynkad panna, jag har helt enkelt insett det andra aldrig kommer att inse.
Trots att du lever för nånting speciellt så är livet endast en lång väntan på döden. Kanske skulle man ta och göra någonting bra av den tiden eftersom det normalt ändå tar nästan 100 år innan det sker. Men helst av allt skulle jag behöva dra ett täcke över huvudet i väntan på domedagen, samtidigt som världen vill att varje individ lever. Ja, oavsett hur vardagen ser ut för dem.
Det finns inget som är roligt, och inget som motiverar mig. Vad gör man om materiella ting och levande människor inte hjälper en igenom livet på ett smärtfritt sätt? Det finns helt enkelt inget som hjälper.
Personligen ser jag inte vad andra människor är lycklig av och vad som gör att deras liv fungerar. Jag klagar egentligen inte, jag har bara aldrig insett glädjen över att ha mitt liv i behåll trots allvarliga olyckor som kunde ha tagit det ifrån mig. Livet är onödigt.
Vet ni vad den mest skrämmande känslan i världen är?
-Att finnas utan att veta varför...
Det finns så mycket som glädjer människor runt omkring mig, men jag kan inte se vad det är som får dem lycklig. Jag har nämligen testat allt och kan fortfarande inte säga vad som gör livet värt att leva. Ni borde inte titta på mig med rynkad panna, jag har helt enkelt insett det andra aldrig kommer att inse.
Trots att du lever för nånting speciellt så är livet endast en lång väntan på döden. Kanske skulle man ta och göra någonting bra av den tiden eftersom det normalt ändå tar nästan 100 år innan det sker. Men helst av allt skulle jag behöva dra ett täcke över huvudet i väntan på domedagen, samtidigt som världen vill att varje individ lever. Ja, oavsett hur vardagen ser ut för dem.
Det finns inget som är roligt, och inget som motiverar mig. Vad gör man om materiella ting och levande människor inte hjälper en igenom livet på ett smärtfritt sätt? Det finns helt enkelt inget som hjälper.
Personligen ser jag inte vad andra människor är lycklig av och vad som gör att deras liv fungerar. Jag klagar egentligen inte, jag har bara aldrig insett glädjen över att ha mitt liv i behåll trots allvarliga olyckor som kunde ha tagit det ifrån mig. Livet är onödigt.
Vet ni vad den mest skrämmande känslan i världen är?
-Att finnas utan att veta varför...
Jag slår mig alltid när jag faller.
För vissa människor på planeten Tellus är vardagen endast ett stort grått hål där inget slut kan hittas. De har lärt sig att leva sig igenom dessa dagar, om än med sorg i sitt hjärta. Andra försöker finna en mening med livet medans resten har haft turen att finna lyckan.
Motivationen är som bortblåst och ingenting hjälper dem att hitta tillbaka till den. De kan räkna upp två handfulla händelser eller materiella ting som kanske skulle kunna göra dem lycklig och finna motivationen, fast att de egentligen vet att det är ohjälpligt.
Vad är meningen med det jordliga livet?
Det finns inte mycket att hurra för när det inte finns något mål att sikta på, och om målet finns och det ändå känns hopplöst, vad gör man då? Vissa lever vidare i det gråa hålet som aldrig når ett slut och accepterar det på något sätt. Personligen sätter jag mig ner och mår ännu sämre över att inte veta vilken mening livet har och vad jag kan göra åt det..
Jag har prövat allt. Och det finns ingen mening.
En del faller vackert, en del faller hårt. En del faller alltid, alltid ner i hål.
Motivationen är som bortblåst och ingenting hjälper dem att hitta tillbaka till den. De kan räkna upp två handfulla händelser eller materiella ting som kanske skulle kunna göra dem lycklig och finna motivationen, fast att de egentligen vet att det är ohjälpligt.
Vad är meningen med det jordliga livet?
Det finns inte mycket att hurra för när det inte finns något mål att sikta på, och om målet finns och det ändå känns hopplöst, vad gör man då? Vissa lever vidare i det gråa hålet som aldrig når ett slut och accepterar det på något sätt. Personligen sätter jag mig ner och mår ännu sämre över att inte veta vilken mening livet har och vad jag kan göra åt det..
Jag har prövat allt. Och det finns ingen mening.
En del faller vackert, en del faller hårt. En del faller alltid, alltid ner i hål.
Lycklig är den som glädjs med andra.
Den redan så hektiska vardagen har dragit upp tempot i en högre växel och du känner dig utmattad. Inte den vanliga känslan utan den är något värre än vanligt. Tre djupa andetag och du är på benen igen, ingen som helst fara. Andra dagen kippar du efter luft för att inte kvävas och den sista dagen måste du koncentrera dig på att hålla dig i balans, se till att dina lungor fylls på med ny och fräsch luft, och dessutom lindra oron inom dig.
Onödigt, du har ändå inget att vara orolig för. Så varför känna efter så mycket?
Pang! Plötsligt står du bara där och kan inte kontrollera dina känslor. Djävulen tar på nytt över din kropp och du kämpar förgäves över att ta den tillbaka. Åter igen ett misslyckande och du kravlar dig bara upp på dina knän som bäst.
~~*~~*~~*~~*~~*~~*
Ikväll rann bägaren över helt okontrollerat. Jag blev hemskickad men fick en massa beröm innan dess. Nu är jag lugn, men alldeles likgiltig. Jag ska försöka sova men...
Vi bör glädja oss åt det vi har utan att göra jämförelser. Man blir inte lycklig så länge man plågas av att andra är lyckligare...
Onödigt, du har ändå inget att vara orolig för. Så varför känna efter så mycket?
Pang! Plötsligt står du bara där och kan inte kontrollera dina känslor. Djävulen tar på nytt över din kropp och du kämpar förgäves över att ta den tillbaka. Åter igen ett misslyckande och du kravlar dig bara upp på dina knän som bäst.
~~*~~*~~*~~*~~*~~*
Ikväll rann bägaren över helt okontrollerat. Jag blev hemskickad men fick en massa beröm innan dess. Nu är jag lugn, men alldeles likgiltig. Jag ska försöka sova men...
Vi bör glädja oss åt det vi har utan att göra jämförelser. Man blir inte lycklig så länge man plågas av att andra är lyckligare...
Jag ligger med mina kunder.
De på högre nivå är nöjda, men samvetet maler sönder mitt hjärta och hjärna eftersom jag ligger med mina kunder och tar ut en för stor avgift för det. Ja alltså, egentligen är jag en lagligt prostituerad kvinna som tar ett överpris för att få kunder att ta i mig, men ändå köper de mig.
Jag har sålt mig till djävulen, och han drar in mer pengar än ni någonsin kan ana på grund utav mig.
Olycka gör dig äldre.
Någon gång har du samlat dina tankar, tagit ett djupt andetag och sedan bekämpat din rädsla. Det tog kanske en längre tid, men du klarade det. Ja, åtminstone tills något nytt dyker upp och motar dig tillbaka in i hörnet igen. Antingen är det en rädsla för att sätta dig på den höga hästen igen, eller så kanske det helt enkelt är rädslan över hur folk ser på dig.
När du väl kommit tillbaka på hästryggen och allt är frid och fröjd... det är då kraken tvärnitar och du flyger rakt in i hindret framför dig. Detta trots att du intalat och tränat dig själv inför liknande händelser. Någon gång får det vara nog men ingenting hjälper och du luras gång på gång när nya försök sker. Detta trots att du bestämt dig för en sak alldeles för många gånger utan att klara det. Det kanske handlar om att sluta röka eller så är det helt enkelt någon annan last du misslyckat med att avsluta.
När du är tillbaka på ruta ett igen, och vet inte hur du skall gå vidare denna gång.
En dags sorg är längre än en månads glädje.
När du väl kommit tillbaka på hästryggen och allt är frid och fröjd... det är då kraken tvärnitar och du flyger rakt in i hindret framför dig. Detta trots att du intalat och tränat dig själv inför liknande händelser. Någon gång får det vara nog men ingenting hjälper och du luras gång på gång när nya försök sker. Detta trots att du bestämt dig för en sak alldeles för många gånger utan att klara det. Det kanske handlar om att sluta röka eller så är det helt enkelt någon annan last du misslyckat med att avsluta.
När du är tillbaka på ruta ett igen, och vet inte hur du skall gå vidare denna gång.
En dags sorg är längre än en månads glädje.
Mitt pussel blev aldrig klart.
Alla har någon gång i livet svikit, eller blivit sviken. Jag personligen har stått för det ena, och drabbats av det andra. Det är något som gör att man lär sig vad livet innebär och att våra mödrar inte alltid kan skydda oss för alla elakheter. Men visst är det en jobbig grej, och ibland kommer man liksom aldrig över känslan. På frågan om vilket som är svårast att uppleva dras en hårfin linje som man balanserar på.
Ångesten över att ha sårat en levande människa eller sorgen i att aldrig få återuppleva det man en gång hade tillsammans med någon?
Skillnaden på kärlek och vänskap är så stor, men ändå inte. Sen finns det de som anser att deras partner är sin bästa vän i livet och de är väl de som funnit deras andra hälft också. Så långt har jag och andra inte kommit och kan därför inte säga något sådant.
Ett avslutat kapitel, är när allting är utrett. Mina pussel kommer aldrig bli helt färdiga.
Ångesten över att ha sårat en levande människa eller sorgen i att aldrig få återuppleva det man en gång hade tillsammans med någon?
Skillnaden på kärlek och vänskap är så stor, men ändå inte. Sen finns det de som anser att deras partner är sin bästa vän i livet och de är väl de som funnit deras andra hälft också. Så långt har jag och andra inte kommit och kan därför inte säga något sådant.
Ett avslutat kapitel, är när allting är utrett. Mina pussel kommer aldrig bli helt färdiga.
Attack!
Allt är ordnat och det enda som hindrar dig ifrån att ta det sista steget är något inom dig som säger ifrån.
Många gånger har du stannat upp enbart för att försöka lista ut varför vissa känslor tar över din kropp när du bestämt dig för att göra något speciellt. Efter ett par timmar ensam under ditt täcke har du fortfarande inte kommit fram till något och undrar vad fan det är som pågår. Ofrivilliga känslor och tankar som ingen hjälper dig ifrån och du fortsätter att fundera över vad det är som tynger dig..
Det är dags att konfrontera din rädsla och bevisa för dig själv att du klarar dig på egna ben. Världen är inte så grym som den verkar och det finns inget att känna sig underlägsen emot. Eller finns det det?
Anfall är ditt bästa försvar!
Många gånger har du stannat upp enbart för att försöka lista ut varför vissa känslor tar över din kropp när du bestämt dig för att göra något speciellt. Efter ett par timmar ensam under ditt täcke har du fortfarande inte kommit fram till något och undrar vad fan det är som pågår. Ofrivilliga känslor och tankar som ingen hjälper dig ifrån och du fortsätter att fundera över vad det är som tynger dig..
Det är dags att konfrontera din rädsla och bevisa för dig själv att du klarar dig på egna ben. Världen är inte så grym som den verkar och det finns inget att känna sig underlägsen emot. Eller finns det det?
Anfall är ditt bästa försvar!
the world spinning around.
Snurra, snurra, snurra, snurra, snurra, snurra, STOP!
Hämta andan och stå still. Hela världen snurrar runt omkring dig. Det är som att sitta i en karusell, och det är alldeles gratis. Du sätter dig ner och det forstätter att snurra, men du kan vara lugn. Det ordnar sig snart och allting blir som vanligt igen.. Vänta en minut bara.
Men Stop, Stanna!! Det är inte roligt längre.
Känslan tvingar sig på dig trots att du längre inte vill. Du orkar inte längre och ramlar snart ihop. Den euroforiska känslan bryts ned och blir jobbig, du ber om ett stop, gång på gång, men det stannar inte. Trots att du ber på dina bara knän.. Något rör upp känslorna inom dig, något får dem att rusa 1000 gånger snabbare än vad de är vana vid och de skrattar åt dig. Du kan inte hantera dem längre.
Snälla, stanna... Snälla du, världen ber dig, hon har väl inte gjort dig något ont?
I minuter, timmar och kanske till och med dagar retar de gallfeber på dig. När det väl tar stop, ligger du redan i en hög på golvet. Utslagen, uppriven och osynlig. Det ser ut som du sover, ytan visar inga tecken på något onormalt och folk vandrar lungt förbi.
Stop, stanna...
Hämta andan och stå still. Hela världen snurrar runt omkring dig. Det är som att sitta i en karusell, och det är alldeles gratis. Du sätter dig ner och det forstätter att snurra, men du kan vara lugn. Det ordnar sig snart och allting blir som vanligt igen.. Vänta en minut bara.
Men Stop, Stanna!! Det är inte roligt längre.
Känslan tvingar sig på dig trots att du längre inte vill. Du orkar inte längre och ramlar snart ihop. Den euroforiska känslan bryts ned och blir jobbig, du ber om ett stop, gång på gång, men det stannar inte. Trots att du ber på dina bara knän.. Något rör upp känslorna inom dig, något får dem att rusa 1000 gånger snabbare än vad de är vana vid och de skrattar åt dig. Du kan inte hantera dem längre.
Snälla, stanna... Snälla du, världen ber dig, hon har väl inte gjort dig något ont?
I minuter, timmar och kanske till och med dagar retar de gallfeber på dig. När det väl tar stop, ligger du redan i en hög på golvet. Utslagen, uppriven och osynlig. Det ser ut som du sover, ytan visar inga tecken på något onormalt och folk vandrar lungt förbi.
Stop, stanna...
Min säng är silverfärgad.
Flera av oss lever i en fantasivärld i hopp om att den en dag blir verklighet. Andra tar tag i livet och ger sig fan på att deras plan blir det. Allting handlar om att ha en disciplin och tro om sig själv, utan att det blir en börda. Utan den riktiga övertygelsen är bilden något suddig, och då tar dagdrömmarna över. Där gifter man sig med Johnny Depp och skaffar ungar på löpande band, samtidigt som man lever loppan utan att behöva bekymra sig över ekonomin. Det vore den allra enklaste utvägen för oss alla.
Å andra sidan, utan hårt arbetande människor med en plan för livet, utan dem... så skulle vi dagdrömmare inte finnas till. Man kan ju fråga sig om vilket som är det bästa alternativet, det säger sig självt egentligen. Medan de med planer i livet kämpar vidare på olika sätt, så slår andra på en film och hoppas att det lyckliga slutet blir verklighet även för dem. Trots att lyckan blir deras olycka ett tag så lever de vidare i deras vackra lilla glaskula och hoppas på att det löser sig på ett eller ett annat sätt. Utan att behöva lyfta ett finger eller anstränga sin hjärna.
En gång.. har det med största sannolikhet också funnits planer och förvätningar även hos dessa människor. Planer som på något sätt demolerades och inte längre var aktuella av olika anledningar. Någon kanske berättade för dig att kapaciteten saknades, eller så förlorade du hoppet på något annat vis. Den brinnande lågan inom dig slocknade snabbare än du hade hunnit blinka och det fanns inget annat alternativ kvar.
Att tro på sina drömmar är att gå sovande genom livet.
Illusionen bör slopas, och sedan byggas om till en ny och verklig uppfattning. Fantasivärlden gör ingen lycklig och inte ens den ger dig något gratis. Bekämpa dina svaga sidor och hoppa upp i sadeln igen, alla har suttit där någon gång. Alla håller sig inte alltid kvar och behöver en knuff tillbaka dit innan rädslan tar över helt. Efter det blir det svårare och svårare för varje dag som går.
Den som sover på en silversäng drömmer om guld...
Å andra sidan, utan hårt arbetande människor med en plan för livet, utan dem... så skulle vi dagdrömmare inte finnas till. Man kan ju fråga sig om vilket som är det bästa alternativet, det säger sig självt egentligen. Medan de med planer i livet kämpar vidare på olika sätt, så slår andra på en film och hoppas att det lyckliga slutet blir verklighet även för dem. Trots att lyckan blir deras olycka ett tag så lever de vidare i deras vackra lilla glaskula och hoppas på att det löser sig på ett eller ett annat sätt. Utan att behöva lyfta ett finger eller anstränga sin hjärna.
En gång.. har det med största sannolikhet också funnits planer och förvätningar även hos dessa människor. Planer som på något sätt demolerades och inte längre var aktuella av olika anledningar. Någon kanske berättade för dig att kapaciteten saknades, eller så förlorade du hoppet på något annat vis. Den brinnande lågan inom dig slocknade snabbare än du hade hunnit blinka och det fanns inget annat alternativ kvar.
Att tro på sina drömmar är att gå sovande genom livet.
Illusionen bör slopas, och sedan byggas om till en ny och verklig uppfattning. Fantasivärlden gör ingen lycklig och inte ens den ger dig något gratis. Bekämpa dina svaga sidor och hoppa upp i sadeln igen, alla har suttit där någon gång. Alla håller sig inte alltid kvar och behöver en knuff tillbaka dit innan rädslan tar över helt. Efter det blir det svårare och svårare för varje dag som går.
Den som sover på en silversäng drömmer om guld...
