Klockan är precis 00.45, den 1 Januari 2006.

Jag har nyss kommit hem från min farmor och farfar efter middag och lite mys med dem, konstigt kan tyckas... Nyårsafton är en glamourös kväll för alla, oavsett ålder, bakgrund och situation, och jag väljer att spendera den hos mina farföräldrar. Vissa av er kanske skakar på huvudet, medan andra tycker jag är söt som är mån om min släkt. Personligen vet jag själv inte riktigt vad jag ska säga om saken. Eller faktum är.. att det beror på min sociala fobi. 

Som i grunden egentligen beror på min egna självkänlsa. 

Om jag tar det från början och berättar hur det är, och hur jag känner det kanske det blir lättare att förstå min situation. Jag har en längre tid gått och haft ett självförtroende som ibland kan ses som något egoistiskt men nu börjar jag tvivla på att jag har förstått vad begreppet självförtroende innebär. Självkänslan för det yttre har aldrig varit större, även om det finns brister även där. Jag har inte så mycket val än att acceptera läget och gilla mig själv om jag inte vill lägga mig under kniven och ändra mig totalt. Men mycket mer än så, finns det inte att hurra för.

Men trots det, så är jag inte långt ifrån att vara perfekt. Jag lyckas charma folk i min omgivning dagligen med min humor och personlighet. Och vad är det egentligen för dubbelmoral som jag förespråkar då?

Först påstår jag att jag inte känner någon större självkänsla för något utöver mitt yttre och sedan säger jag att jag nästintill är en perfekt människa. Förlåt mig, men det här gör även mig förvirrad...

Vi tar det från början:

- Jag tycker om mitt yttre men med vissa brister.
- Jag har förmågan att charma skjortan av folk.
- Min personlighet är underbar.
- Och jag är nästintill perfekt.

Utan att ta i för mycket, är det så jag känner och det som jag står för.

Eller gör jag det egentligen? Jag är medveten om alla dessa punkter, men blir till en av världens allra minsta och svagaste personer när det handlar om att vara social med folk jag inte känner mig trygg med. Allrahelst när det gäller det motsatta könet, och det är flera av dem.

Och då har jag väl endast mitt yttre kvar att referera till angående självförtroendet?

Jag känner mig totalt vilse. Försöker jag lura mig själv? Jag påstår ändå att jag nästintill är perfekt..  Kan man besitta alla dessa egenskaper som jag räknat upp och ändå ha en dålig själkänsla? Och vad beror det egentligen på i sådant fall..

Förvirringen är total, och dessa tankar besvärar mig dagligen.

Jag önskar alla ett Gott Nytt År, och hoppas att 2006 blir allt som inte 2005 blev. Främst önskar jag mig själv mitt liv tillbaka så att jag på nytt kan börja leva. Jag saknar att inte själv kunna styra över livet, och hoppas att alla som kan det inser vilken förmån de har och inte kastar bort det.

Årets..

..Låt: Fanfanfan, Joakim Thåström
..Skiva: Laleh, Laleh
..Vackraste kvinna: SessCa
..Upplevelse: Ignite, Augustibuller
..Fiasko: Livet
.."Att se fram emot": Robbie Williams live på Ullevi, 1 Juli 2006
..Mest underbara: Gudsonen Adrian Björck
..Viktiga inslag: Möte med kusinerna Jonas, Lina och Frida

Som bubblare nomineras även "Sommarens låt 2005":

Mustasch - Dogwash

Ta hand om dig själv och livet, Over and out.

Efter att redan ha tagit mig igenom en summering av 2005 tänkte jag härmed göra ett nytt försök, och få in lite glädje i bilden. Att publicera en blogg som endast innehåller mörka bilder och minnen från 2005 kändes inte som någon höjdare för någon. Fast ändock. 2005 har kantats av mörka dagar, på många olika sätt.

Om jag börjar med att sätta plus (+) på vad som har varit bra och minus (-) på det som har varit dåligt eller mindre bra för att sedan få en klar bild av det hela och beskriva det utifrån det, borde vara en bra taktik.

- Minus år 2005

- Ångest
- Omotivation
- Knäskada som blev värre
- Augustibuller
- Blivit sviken och bedragen
- Studier
- Beslut om en annan själs liv

+ Plus år 2005

+ Blivit förälskad
+ Opererat knä
+ Augustibuller
+ Piercat och tatuerat mig
+ Blivit myndig
+ Träffat underbara nya (och gamla..) vänner

Så här långt så känns det inte så farligt dystert, men vänta bara. Jag kan nog  få en vuxen man att gråta, om jag så vill. Den längre utvärderingen då? Om jag börjar med minuslistan så kanske det blir ett positivt avslut på årets sista blogg.

År 2005 har alltså kantats med mörka dagar, i stort sett dygnet runt, hela året.

Inför varje nytt år i mitt senare tonårsliv har jag alltså intalat mig själv att det kommande året kommer att bli till det bättre, och att jag alltid trott lika starkt på att det ska inträffa. Trots att det ännu inte gjort det. Vad är det som gör att det här året skulle bli sämre än det innan? Det som ännu inte har släppt taget om mig, måste väl äntligen ha tröttnat? Frågor kan ställas i oändlighet, men varken du, jag eller någon annan kan svara på vad som gör att demonen inom mig aldrig ger sig.

Om jag öppnar mitt innersta för världen och påstår att för varje år som gått, så har det bara blivit mörkare och mörkare för varje vecka... Skulle någon tro på mig då? Självklart inte...

År 2005 har även, om än lite, inneburit en viss glädje och några ljusglimtar.

Mitt knä opererades och mina nya vänner kom att betyda något enormt för mig. En av dessa drog med mig på festivalen Augustibuller i Lindesberg, och även om denna punkt även finns med på min minuslista så var det ett härligt inslag i livet. Fruktansvärt bra band fanns på plats, och nya underbara människor i närheten. Jag hann inleda en kort, men intensiv romans som livade upp min annars så trista vardag, men som ganska snabbt avslutades på grund av svek.   

Mycket mer positivt kan jag inte komma på. Och då bör det uppmärskammas att de mesta på min pluslista senare blev ett minus. Så mycket glädje var det.

Trots detta har jag höga förväntingar på år 2006, och tror även i år att kommande år blir det bättre. Jag kräver mitt liv tillbaka och jag har inte tid att vänta hur länge som helst! Jag vet att jag är en stark och vacker människa, både på in- och utsidan, men utan problem i vardagen skulle jag kunna var en helt fantastiskt, underbar person. Nästintill perfekt. Ta ordet i munnen igen, perfekt.. Har jag då för höga krav? Det är dock något jag får ta upp en annan gång.  

2006 - Ett år fyllt av glädje. Det är så det kommer se ut. Hoppas jag.

Jag citerar Peter Pan och Tingeling: " Think happy tought's! "

Jag lovade mig själv att jag skulle försöka skriva någonting seriöst. Något som är aktuellt för närvarande. Jag vet inte hur det går, men att ta upp homo- och bisexualitet är väl mer på tapeten än något då det bara i dagarna då homobröllop tilläts i Storbritanien/England.

Min syn på livet i stort är rätt vriden enligt mångas principer, men det är endast något jag står för och tror på. Senast idag blev jag publicerade i radio på grund av några ord om att vara ytlig, ord som för mig är verklighet men oacceptabelt för de flesta. Nåväl...

Enligt vad biblen förespråkar så är det inte acceptabelt att känna sig dragen till någon av samma kön, och detta anses som en avvikelse eller ett funktionsfel i skapelsen. Dock är bilden något skev angående detta och kan i vissa fall misstolkas. Jag har fått den uppfattning om att den homosexuella handlingen är fel, men att inget nämns om själva känslan. Fast då bör man väl komma ihåg att i dagens läge så förekommer sex etc. allt mer nu än förr och att handlingen är oundvikbar.

Det jag egentligen har funderat över utirån mina egna upplevelser handlar väl egentligen om att alla människor är bisexuella. Otroligt dumt påstående anser vissa, andra stannar upp och funderar över det. För hur är det egentligen? Jag är heterosexuell men kan ändå inte låta bli att fundera ibland över hur det skulle vara med någon av samma kön som mig själv. Inga allvarliga tankar, men tanken och den attraktion jag ser hos kvinnor i överlag. Det går i överstyr när man står och balanserar på kanten och sedan trillar ned, när själva åtrån går över i handling. Där släpper jag tanken och låter det vara. 

Men att neka till att det inte finns eller har funnits någon gång? Skitsnack.

Det är för de svaga människorna som inte har någon tro om sig själva och för dem som är rädda för att tryckas ner i marken. Bara att erkänna saker för sig själv, för en som person att växa något enormt, just för att det är början eller fortsättningen till en bra självkänsla.

Jag tror på det, och min egna tro är starkare än någon annans.

Min röst sändes ut över hela landet ikväll 19.06 i Frank i P3 ikväll.

Detta medförde nästintill 60 minuters lång ågren då jag verkkligen inte skulle ha en sån där röst.
Vilken bred norrländska, nervöst darr, och låter som en karlakarl. Ohh yeah, inte nog med att den bild av mig själv som jag hade målat upp blivit förstört tidigare på dagen utan även detta, helheten dog totalt när jag fick höra mig själv på radio.

Som en skänk från ovan kommer flertalet vänner och räddar mig ur en extremt jobbig sitts, Utan att ha nämnt nånting, utan en massa klagomål. "Herre gud vilken norrländsk dialekt du fick!" .. "Det lät som du pratade i en burk.." och "Du lät som en helt annan människa!" - thank you, det behövdes.

Min själ krossades nästan helt där ett tag.




Jag är förälskad i en snart 50 årig man, det är sanslöst.

Knasiga grejer händer mig dagligen, och nog för att jag är känslig men den reaktion min kropp hade i lördags klockan 14.55 hade jag inte väntat mig. Tiden tillsammans med våran egen Stålman skulle efter slutsignal helt plötsligt vara över. Aldrig mer.

Tårarna sprutade likt en vattenspridare en vacker sommardag, töntigt kan tyckas men det var inget jag kunde kontrolera. Plötsligt kändes det väldigt tråkigt att han nu skulle lämna oss, eftersom jag tidigare inte funderat på det särskilt mycket.

Och jag tvivlar på att jag var helt ensam.

Eftersom dessa känslor florerar inom sporten så vill jag på något sätt ta tillbaka det jag skrev i den tidigare bloggen, men jag skulle fortfarande inte vilja kalla det depression. För herre gud, ni vet inte vad ni pratar om.

Thank you, for everything you've done.