Planerar och drömmer. Proffslivet är inte långt borta. Eller vänta, vad vill jag? Ser mig omkring, undrar om någon lägger märke till mig. Ensamt. Ledsamt. Mörkt. Nej, den yttre sidan ger andra ett annat intryck, fel intryck. Andas ut. Tror jag? Mår dåligt, försöker att rycka tag i mig själv men kommer inte särskilt långt. Lurar världen. Konstig. Drömmer, önskar, hoppas. Tänker positivt och får en käftsmäll, fru D piskar den taggiga svansen mot mitt huvud. Är det hon som alltid ger mig huvudvärk? 

Hittar något jag vill göra, planerar och visualiserar. Känner mig stark, laddad och övertygad. Livet blir till det man gör det till. Försöker att ta steget, vågar jag den här gången? Nej. Erfarenheten säger ifrån. Gör mig rädd, förvirrad och bedrövad. Ett högt hinder på vägen, ett hinder som består av... Karaktär? Sinnelag? Vad? Vågar inte. Inte ett till debacle. Dum, knäpp, knasig. Hjälp. Vad är det för fel? Måste slutföra det jag påbörjar, inleder därför inget.


Vill. Orkar inte… Vill - kan inte.

Kommentar:


Min värld är inte alltid lika mörk, inte  idag, inte för tillfället. I förrgår däremot. Mörk, kall och fruktansvärd. Upp och ned, varje dag, varje vecka. Hittar jag någonsin tillbaka till det jag har haft? Är medveten och vill förändra. Skyller på viss släkt. Skyller på allvarligt huvudtrauma. Skyller på ärftliga faktorer. Tackar min man, vänner, myror och diktatorer för ett helhjärtat stöd. Ni hjälper mig. 


Vågar därför tjata på de som har auktoritet. Vill aldrig mer spränga sönder min hjässa. Vill inte lägga över mina tankemödor på andra, älskade. Vill leva normalt. Utan hjärnspöken. Gärna smal, snygg och framgångsrik.



"De flesta människor sätter upp villkor för sin lycka, men lycka kan vi bara uppleva om vi inte sätter upp några villkor alls"