Pratade med ägaren till 'Blomman' idag och det kändes så väldigt bra. Hon verkar vara den typ av människa som har samma filosofi vad gäller hästar som mig, samt att vi kommer bra överrens. Det är en förutsättning för att allt ska fungera så bra som möjligt när man lånar en häst på foder, även i andra sammanhang. Och stallplatsen sen, det är ett mindre stall med stora boxar och där hästarna inte behöver vara rädd för att de ska stressa sönder på grund av yttre påverkan. Hästarna ska vara häst i längsta möjliga mån och det är också extremt viktigt att alla delar samma filosofi för att man skall trivas tillsammans.

Det känns som att vi gör det.

Min dröm är att kunna ha en riktigt bra och fungerande lösdrift där deras naturliga miljö tillämpas på ett bra sätt. Självklart är jag lite av den traditionella typen som vill ha ett varmt och skönt stall att vistas i när det är dags för att rida eller kanske duscha av hästen. Det är bara för min egen bekvämlighet, förstås, men dagens hästar är så vana stallmiljön att boxen mer och mer är deras fristad. Där de får den vila de behöver, men som antagligen också gör många väldigt uttråkade.

Jag vill kunna ha båda möjligheterna, för hästarnas bästa.

Sedan beskedet kom från Blommans ägare har jag bara hoppat från det ena rosa molnet till det andra. Allt har känts så lätt och jag har verkligen saknat 'egen' häst. Jag saknar fortfarande min älskade polack och bara igår pratade jag med min man om Blomman som om det vore Moro, sen kom jag på mig själv och var tvungen att rätta.

Min älskade prins ♥

Nåväl, hans liv skulle ha blivit oerhört odrägligt med den skada han hade och det var rätt beslut att ta. Nu kommer allt krut att läggas på den nya kraken och jag känner mig bara positiv till det här. Framförallt för att hon verkade så stabil att hoppa med, vilket också är den inriktning jag helst vill hålla på med.


Även om jag i dagsläget känner att jag aldrig kommer att klara högre än den monsterhöga höjden av 80 cm. Höjden spelar ingen roll säger kära Rid-Hitler, men höjden spelar visst roll för en hopprädd tjej som mig. Jag vill utvecklas och känna att jag kan rida stabilt på de lägre höjderna, INNAN jag går vidare till lite högre höjder.

Jag har så mycket att lära i både dressyr och hopp, och med egen häst finns det så många fler möjligheter än som det är nu när jag rider i ridskolegrupp en gång i veckan. Ser fram emot detta och önskar bara att det går bra med allt.

Den här vackra damen kommer att bli "min" den närmaste tiden, om allt går som det ska:

Fotograf är Rid-Hitler a.k.a Sessan, och bilden är tagen från hennes blogg.

Har suttit och knåpat ihop en liten låtlista på spotify och alldeles snart tänkte jag titta på Beck - Levande begravd. Tänkte att jag skulle blogga lite förut men av någon anledning tappade jag bort vad jag verkligen skulle blogga om. Antagligen något om hästar och ridning eftersom jag tametusan tror att det är det mitt liv handlar om. Jag har alltid mått som bäst när jag varit hästägare, det går inte att komma ifrån och det måste väl betyda något?

Just nu trivs jag dock ganska bra att rida en gång i veckan på ridskola eftersom jag inte har möjlighet att köpa egen ännu. Har ändå en massa annat jag måste och vill fokusera på, så därför får ridning och utveckling stå taktiskt tillbaka. Ett tag i alla fall. Senare, när jag har utvecklats mer så ska jag höra mig för med min nya klubb om vilka möjligheter det finns att hyra häst och ordna träning för bästaste Coach H.

Jag är inte helt säker på vilka regler som gäller uppe i Härnösand, men det finns information på hemsidan om att man kan hyra häst för extern träning. Frågan är bara hur det fungerar, surströmmingarna på THF tillåter det inte och det har sin orsak också. Mer elever, mer lektioner och större efterfrågan som det verkar. Helt förståeligt. Fast man skulle kunna önska sig ett bättre bemötande av vissa.

Men! Ser ni? Nu handlade det här inlägget ändå om hästar, tänka sig...

Som jag redan berättat så rider jag numera i en hoppgrupp på Härnösands ridklubb, tränar för en ung tjej som heter Elin Hellström och henne har jag stort förtroende för. Det är inte som att rida privat för världens bästa Eva Hägglund, men det är i alla fall hoppträning. Dessutom slipper jag att vara medryttare och höra från ägare att jag inte får göra si och inte så. Skönt så.

Har kommit att få en liten favorit av de tre hästar jag hittills ridit, Pojken är hans namn. Han är en av de där två "feta" kallbloden, men det har visat sig att vi funkat ganska bra ihop. Han är ärlig och väldigt tacksam att rida när man är lite feg så som jag är. Om ni undrar över att jag bara ridit tre av ridskolans alla hästar så är det så, att när man är en liten tjockis får man ett mer begränsat utbud. Så ligger det till, och det är tråkigt men jag har mig själv att skylla.

Träning är på gång, så snart vi kan  bestämma oss för vad vi har råd med. Har varit sjuk så länge i omgångar, så jag hoppas att det är över och att jag och Jonny kommer igång snart.

Fick äntligen tag på ridskolechefen på Härnösands ridklubb idag, strax efter 14:00 och har bokat en provlektion nästa måndag klockan 17:45 i en träningsgrupp med inriktning hoppning. Var idag upp och kikade på min eventuellt nya ridskolegrupp och visste egentligen inte vad jag skulle vänta mig.

Utan att göra ned någon så tror jag helt klart att jag passar i gruppen, kanske rentav rider lite bättre än de flesta (trots att jag har oerhört mycket att jobba på, i vanlig ordning). Hoppmässigt känns det som att vi är på samma nivå, även om min nervositet antagligen är störst bland de ridande. Nivån känns lagom, mycket gymnastikhoppning och inte så höga höjder så jag tror definitivt det här är en bra fortsättning på det jag påbörjade med Moro i januari.

Ridläraren verkade helt ok, svårt att veta på bara en gång på sidan men hon verkade sympatisk och engagerad i sina elever - viktigt tycker jag. En annan sak jag lade märke till var två grövre kallblod och kände bara att "Nej! Jag vill inte betala för att rida kallblod, i en träningsgrupp på ridskola.". Även om man varierar hästar för det mesta. Ett av kallbloden (tinker?) var privat, den andra ridskolehäst. Får se vad jag får för häst på måndag, men jag tror inte att jag vill rida ett kallblod i en träningsgrupp med hoppinriktning. Vilket jag tänker säga, på ett lite smidigare sätt.

Vet inte alls vad de har för hästmaterial, men man kan väl hoppas att de har lite mer halvblodsmodeller som även jag kan rida. Moro var inte den grövsta och han klarade mig med lätthet, så det borde finnas någon häst likt honom att rida, annars får jag nog spunk. Nåja, fel kan man alltid ha och det har jag så gärna! Håller tummarna!

Dessutom ska jag få provrida en väns häst som står uppstallad i samma stall min gulleplutt (haha) Maria. Saknar henne!

Sitter och tittar på annonser på hästar, givetvis inte för att jag är en seriös spekulant i dagsläget, jag står fast vid att om jag skall köpa en ny häst så skall och måste jag vara mer förberedd än då när jag köpte Moro. Jag vill kunna försörja hästen med pengar som jag tjänar, inte lånar genom studielån. Har åtminstone 2 år i skolbänken innan jag kan räkna med att jag når mitt mål, och då börjar min studietid tidigast hösten 2011.

Under tiden då? Givetvis vill jag fortsätta att rida och träna, tycker det är så roligt att träna för Coach H då det är väldigt givande. Det är så det skall kännas att leva och det är så man tar sig igenom vardagen, att ha något som sporrar och inspirerar - något att längta till. Rider i dagsläget Bella, men frågan är hur länge det kommer att fortsätta? Jag vill träna och eventuellt tävla någon gång i framtiden, därför att jag känner att ridning hemma på en gård med usla ridvägar inte ger mig något i längden.

Det finns många och mycket fina hästar som jag bara dregglar efter, tänk att äga sin egen häst, som man kan göra precis vad man vill med. Stalla upp vart man vill, rida som man vill och bara slippa tänka på att om jag får göra si eller så. Nu är inte fallet så med Bella, men jag har ställt mig frågan hur och vad hon håller för. Hennes vilja att hoppa finns ju där, men håller den tunga gamla kroppen med en utläkt (?) skada för det JAG vill? Och hur lång tid det kommer att ta för mig att rida igång henne på riktigt när jag är den enda som rider henne och dessutom har mina återkommande svackor (som jag förvisso jobbar med och skall bli kvitt)? Det krävs mycket tid och energi och jag vet i ärlighetens namn inte om jag har den tiden. Trots att det är en riktig Bitter*-häst (*Översten kallar mig allt oftare för Fröken Bitter, och det är nog både jag och Bella ibland).

Hur kräsen får man vara? Kan man välja bort en häst som man förvisso tycker om, men som står i ett stall vars enda ridvägar är ned runt Båthamn och tillbaka? Om man egentligen inte har den tiden som krävs för att hålla  igång på den nivå man vill, är det då rätt att stanna kvar? Det är så många frågor som skall besvaras.

Och man väljer att gå vidare, vart skall man då vända sig? Jag skrev ett meddelande till alla mina hästvänner om att jag är på jakt efter en häst att träna tillsammans med och en häst man kan rida i skog och mark, fick några svar, alla med samma svar - vet ingen nu, men skall hålla ögon och öron öppna. Ryttarsatsningen på Timrå är ett alternativ, men ett dyrt alternartiv. Ridskolan är inte ett alternativ.

Nej, man skall vara hästägare. Själv. Utan någon annans inblandning, om man inte heter Rid-Hitler/Sessan och bidrar med positiva vibbar. DÅ är det välkommet, alla dagar i veckan.

Reflektioner?

Mina reaktioner efter valresultatet (det slutgiltiga kommer idag?) var förstås blandade. Mitt parti gjorde en historisk förbättring med sina 7,2% och det är jag förstås väldigt nöjd över. Tycker att det här ska bli spännande att se, om Mp spelar sina kort rätt och hur SD kommer att påverka Sveriges invandringspolitik. En sak är dock säkert, att det finns en hel del okunniga clowner i SD.

Nåja. Spännande, spännande.


*~~*~~*~~*~~*


Har snart gått två veckor sedan Moro galopperade iväg till hästhimlen och det känns... konstigt. Åker till stallet för att rida Bella så ofta jag kan, väntar mig då alltid att han ska möta mig i hagen. Trots att jag vet att han inte finns kvar i det här livet längre. Besynnerligt. Det är svårt att förklara varför det känns så, men minnena gör antagligen att han alltid kommer att finnas med mig på ett eller ett annat sätt. Kan inte föreställa mig att han inte finns längre, men det gör mig inte ledsen, snarare glad över att han varken har ont eller mår dåligt. Han finns med mig, oavsett och jag saknar honom alltid när jag åker till stallet. 

   

Men så har jag Bellabus också, hon hjälper mig på många sätt att ta mig igenom detta. 

Foto: Överste Morr

De här dagarna som har varit har inte varit särskilt positiva, bara gått runt och känt mig apatisk och omotiverad. Kan det vara vädret månne? Många har uttryckt sig med viss negativitet den här veckan och jag förstår dem till fullo. Önskar bara att jag kunde ta tag i skiten och göra något istället för att bara tycka synd om mig själv. 

Red Ella idag, hon börjar kännas mer uppspelt över att få ridas nu, trots den tjocka magen och den bristande konditionen. Har börjat att trava henne mer nu så idag när jag skulle se hur hon reagerade när jag smackade på henne, och då föll hon över i en pigg galopp. Lät henne inte galoppera men fattade en galopp senare och till en början var hon riktigt pigg och laddad, men ganska snart dog hon av en aning.

Träffade den berömde Coach H ikväll också som glatt erbjöd sin erfarenhet om och när det blir dags för att införskaffa en ny häst. Känns skönt att veta att jag kommer att ha den allra bästa backupen den här gången när det är dags för hästletandet, när jag köpte Moro så var det ändå lite av ett spontanköp eftersom det gick i stöpet med en annan polack jag var intresserad av.

Ska försöka att rida i morgon också, då blir det i paddocken.

Har inte bloggat på ett tag, mina "närmaste" vet redan hur det gått med lilla gubben - friskförklarad från hältan. Artrosen i hovleden består och detta gör att jag inte kan känna mig helt lugn över situationen. Just för tillfället är han dessutom väldigt snorig i den vänstra näsborren, idag såg jag till och med lite spår av gulfärgat snor, hoppas det inte är något allvarligt. Tänkte passa på att fråga om det i morgon när jag ringer PH-Vet. för några frågor och beställning av tid hos Martin för koll av tassarna.

Idag red Jonnys äldsta dotter Moro, hon har ridit tre gånger på ridskola och det går framåt för henne. Både hon och Moro var duktig, men stel-Arne (Moro) maskar på och ser ännu mer stel ut i kroppen på grund av detta. Ska börja att gymnastisera honom skritt i paddocken nu hade jag tänkt och skritta på så att jag kan göra en bedömning av hur han rör sig. Oroar mig konstant när jag ser honom.

Ska avvakta "magkänslan", förra gången när jag förbisåg den slutade det med ett chockartat besked. Nu är jag dock fortfarande inne i en orolig period. Har endast gått 1½ vecka sedan friskförklaringen så just för tillfället tänker jag inte ta några förhastade beslut.