Jag vet, det är dags nu. Blogga är något som kommer långt ned på min "att göra"-lista när min ofördelaktiga sida dyker sig på. Har hunnit rida ytterligare en gång i ridskolegruppen med inriktning hopp i Härnösand och efter två gånger känner jag att det inte lutar mot någon fortsättning. Varför? Jo, det är nämligen så här att min kondition och styrka inte alls finns och jag känner helt enkelt att det inte blir särskilt roligt när jag inte orkar. Måste och ska därför börja med mig själv, känns bara dumt att lägga närmare tusen spänn i månaden på att rida i en grupp som jag känner att jag inte får ut särskilt mycket av.

För det är nämligen så, att rida i ridskolegrupp är så långt ifrån privatgrupp på egen häst. Jag har dessutom de här två gångerna fått rida två grova kallblod (?) och känner att det inte är min typ av häst. Min vikt spelar så mycket in i ridlärarnas val när de delar ut hästar, och då faller förstås den överviktige tjocka hästen på min lott eftersom jag är dennes motsvarighet. Och DET är en fråga jag vill diskutera, varför det skulle vara bättre för mig eller hästen att vi får bilda ekipage?

Kanske tänker helt fel nu, men jag menar att när jag är tung och otränad, då hjälper det inte MIG att vara flexibel och lättare i min ridning än när jag får rida ett ök. Den ekvationen slutar bara på ett sätt; Jag blir trött snabbt och därmed klumpigare, det vill säga också jobbigare för hästen. Jag kan rida helt ok, men det är inte lätt på en häst som är lika följsam på ett lok på en raksträcka. Nåja, kanske förstår ni grejen, men just därför känner jag också att jag vill satsa lite på mig själv och min egen styrka.

Blir jag mindre och lättare, får mer styrka och så vidare så har jag helt andra förutsättningar. Då kan jag utveckla min ridning på ett annat sätt sedan.

Och gruppen då, ridskolegruppen... Det fungerar inte för mig när man bara rullar på och rider runt, runt. Visst, man lär sig att göra om och göra rätt, men det finns liksom inget riktigt arbete bakom känns det som. Givande träningar som med världens bästa Eva, det är något jag längtar efter och saknar. Det här är inte ens i närheten, så nej, det lutar inte mot någon fortsättning.