Sedan beskedet kom från Blommans ägare har jag bara hoppat från det ena rosa molnet till det andra. Allt har känts så lätt och jag har verkligen saknat 'egen' häst. Jag saknar fortfarande min älskade polack och bara igår pratade jag med min man om Blomman som om det vore Moro, sen kom jag på mig själv och var tvungen att rätta.

Min älskade prins ♥

Nåväl, hans liv skulle ha blivit oerhört odrägligt med den skada han hade och det var rätt beslut att ta. Nu kommer allt krut att läggas på den nya kraken och jag känner mig bara positiv till det här. Framförallt för att hon verkade så stabil att hoppa med, vilket också är den inriktning jag helst vill hålla på med.


Även om jag i dagsläget känner att jag aldrig kommer att klara högre än den monsterhöga höjden av 80 cm. Höjden spelar ingen roll säger kära Rid-Hitler, men höjden spelar visst roll för en hopprädd tjej som mig. Jag vill utvecklas och känna att jag kan rida stabilt på de lägre höjderna, INNAN jag går vidare till lite högre höjder.

Jag har så mycket att lära i både dressyr och hopp, och med egen häst finns det så många fler möjligheter än som det är nu när jag rider i ridskolegrupp en gång i veckan. Ser fram emot detta och önskar bara att det går bra med allt.