Flera gånger den här veckan har jag lagt extra märke till killen som kliver på busshållplatsen efter mig. Han den där blyga killen som har Downs syndrom, han som aldrig vågat ta för sig.
När jag var yngre bodde vi ungefär på samma ställe och han gick ofta förbi med sin cykel medan han tittade ner i backen. Som om han skämdes över sitt handicap.  
Nu har något förändrat honom, när han kliver på bussen så ser han fortfarande lika blyg ut...
Men så fort han har betalat för sin resa så ler han, sträcker på ryggen och sätter sig på olika platser i bussen varenda gång.
Och då bör man veta att han försiktigt alltid brukar sätta sig bakom chauffören och gömma sig för alla andra som kan tänkas finnas på bussen, för alla barn som skrattar åt honom, för alla vuxna som sträcker sig över till varandra och viskar. 

Av den iakttagelsen jag gjort så verkar den här killen ha funnit sig själv, eller kanske att någon har funnit honom.. Huvudsaken är ändå att han är glad, och att han fortsätter med det. 
Det ger livet en annan mening än när man är ledsen, förvirrad och deprimerad. 

Tro mig.