Om det fanns fler som kunde kolla människor djupt in i ögonen för att få reda på sånt som den personen aldrig skulle kunna få ur sig annars, så kanske världen skulle ha lite mer medkänsla och förståelse.

De som aldrig upplevt den här känslan som besöker mig alltför ofta, de vet inte vad de pratar om när de säger att de är deprimerad. De vet inte hur det känns att varje kväll somna med tårar som svider i ögonvrån, och de vet inte hur det är att varje morgon vakna upp med svår ångest över att behöva överleva den dagen också.

Det finns ingen som kan kräva att någon annan ska behöva bry sig om sin omgivning, bara det inte övergår till total egoism. Men att titta i sina vänners ögon någon gång ibland, så kanske man kan föreställa sig lite om hur personen mår. Man behöver inte snacka skit om folk för att de missar en viss lektion, eller för att de ibland behöver vara ensam. Eller med någon som förstår, och som bryr sig om människan.

Det finns de som befinner sig i någons närhet och som går en på nerverna, men sen finns det också guldkorn. Ett av få är Isa Lönnberg.

Hon är fortfarande en människa jag vill lyfta fram. Hon bryr sig, och behandlar andra som hon själv vill bli behandlad. Hon är guld värd och hon betyder enormt mycket, utan att vi egentligen umgås sådär jätteofta.


I can't breathe, I can't sleep, I’m barely hanging on...