Det torde vara hopp om livet, men ändå väljer jag att beklaga mig, åter igen. Ungefär som om att det är min största livsuppgift. Jag borde sluta vara deppad och se positivt på allt runt omkring mig, men istället sitter jag på  min lediga dag och känner mig totalt hjärndöd. Skulle helst vilja försvinna från jordens yta och att världen slutade existera i samma sekund. Det är ju fan skitjobbigt att leva mitt liv som jag gör! Beklagande, och tråkigt. 

Julen har varit här, och är också över. Ikväll ska jag åka och träna med en nygammal vän men inte ens det gör mig glad. Istället gnager tanken om att alla andra ska till mormor och äta julmat medans jag ska sitta på en cykel med svetten rinnandes samtidigt som mina lungor försöker ta till sig det lilla syre de kan.

*Uppehåll med bloggandet*

Är nyss hemkommen från mormor, och jag känner mig så fruktansvärt trött och alldeles håglös. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte tycka synd om mig själv.. Men ändå faller jag för känslan och lyckas förstöra alla planer som jag har. Och det är bara för att jag tycker synd om mig själv. 

Jaja, vissa liv är kantat med depp och motgångar.

Har förresten suttit och knåpat med gästlistan inför min 20-årsdag och inser att jag inte har råd att bjuda så mycket folk på middag innan den stora festen. Så antagligen kommer jag bara att samla ihop de närmaste vännerna för en bit mat, och låter släkten komma och äta tårta istället. En annan tanke som slagit mig är att jag skulle åka bort på min födelsedag, men eftersom jag har ett jobb och att Kulla återvänder inom kort så känns det också helt kört.

Det ser jag i alla fall fram emot, jag har saknat Kulla enormt mycket och att nu få chansen att få tillbaka henne för en tid känns oerhört kul. Även om det blir mycket att göra, och tight med ekonomin så ska jag nog klara det. Eller det kommer jag att göra, helt klart. Jag får hoppas att hon kan få mig att ändra inställning eftersom det var "förlusten" av henne som fått mig att må ännu sämre. 

Det kan väl inte bli värre? 

Jag är förresten alldeles överförtjust i en speciell person, efter bara några dagars samtal. Det är inte det att jag är överförtjust åt det håll med riktning mot kärlek, utan det är bara det att hans röst gör mig lugn och hans humor är noll och det får mig att slappna av. Precis som min humor faktiskt är. Dialekten är alldeles underbar och det är väl kanske därför jag tycker om lilla morran, för det här är ju också en värmlänning.

Vänskap. Inget mer än så. Men det är roligt.