Jaha, här sitter man på stationen i Karlstad och födriver tiden. Väntar på att Värmland och den lille blonde ska dyka upp så att vi kan gå och shoppa, ja, eller... gå var väl att ta i, för jag får hoppa omkring på mina kryckor jag. Nu har jag ingen lust att förstöra ytterligare ett blogginlägg med mina klagomål, men för sjutton, jag hatar verkligen att jag aldrig ska slippa den här skiten. Önskar jag hade brytit benet istället för att mitt knä ska hålla på att jäklas dag ut och dag in, året om. Nåja, nog om själva skadan, nu måste jag berätta om det underbara mottagandet på sjukvården i Värmland. Jag älskar Värmland, verkligen, för den här servicen har jag aldrig fått upp i Norrland, där alla surfittor hamnar.

Jag haltade in i receptionen, fick fylla i några papper, betala för mig och visades sedan in i ett undersökningsrum. För er som inte är på akuten särskillt ofta kan jag förklara för er hur det har sett ut de gånger jag har varit där.. 1. Man skriver in sig i receptionen och visas sedan till väntrummet. 2. Man får vänta i 2 timmar innan doktorn behagar dyka upp. 3. Man blir undersökt i 3 minuter och visas sedan till väntrummet. 4. Väl i väntrummet får man vänta ytterligare i 2-3 timmar (om man har tur) för att komma ner på röntgen, eftersom det tar minst en timme för läkaren att skriva en remiss dit. 5. Plåtarna skall undersökas och detta tar ofta från 1-2 timmar, även det. 6. Läkaren kommer och säger att dem inte hittar något, samt att man får åka hem med orden "ta en alvedon så blir du snart bättre". 7. Man har spenderat 7-8 timmar på sjukhuset som om man vore en insekt de helst vill bli av med, lägg då till att man oftast varit på den lokala vårdcentralen först för att dem säger att man ska gå den vägen.

Så ser det normalt ut. Och jag var otroligt rädd för att vi skulle få spendera hela natten där för att få reda på att det inte var något fara med mitt knä. Men.. ja, jag hann bara att sätta mig ner så kom en läkare in och började klämma och känna. Han ställde några frågor och jag svarade på dem, när jag nämnde att det blev opererat för två år sedan tittade han allvarligt på mig och sa utan att andas mellan orden: "Du ska på röntgen!" och där hamnade jag en halvtimme senare. Efter det väntade jag ytterligare 30 minuter innan läkaren på nytt kom in med det svar jag väntade, de hade inte hittat någonting, MEN, men... han ville tömma den vätska i mitt knä som gjorde att det såg ut som en fotboll. Det var, så där lagomt roligt, det gjorde faktiskt ganska ont och att jag dessutom satt och andades som om jag skulle föda barn just för att Värmland sagt att det gjorde så otroligt ont fick nog mig att tro att det gjorde ondare än det gjorde. 

Ett stick hit, och ett dit men han fick inte ut någon vätska.. Med orden om infektionsrisker lämnade han rummet och sedan blev jag i rullstoll (!!) körd till honoms kontor för att diskutera detta. Han ville skicka mig till ortopeden i Sundsvall för en koll av detta, då han menade på att en så ung tjej som mig skulle kunna ta ett lätt skutt i en sluttning utan att hela knäet blev demolerat. Så, ja, till ortopeden ska jag, och jag antar att det väntar titthålskirurgi igen. Åtminstone hoppas jag väl på det. Samt att han med största sannolikhet trodde att vätskan i mitt knä var just blod eftersom det var så svårt att hitta.

SÅ. Nu har ni hört hela historen, och är välkomna att tycka synd om mig.

Dagens notis: Precis som i Sundsvall ses jag som ung, men här tar busschaufförer för givet (eller förgivet?) att jag är skolungdom, vilket är yngre än ungdom. Ni förstår ju själva, i Sundsvall ses jag som 16, ses jag som 14 här då? Nåja, inget att haka upp sig på, det är som det är och det blir billigare för mig.