Är så trött nu. Har haft världens lyxproblem i att jag i princip aldrig under hela sommaren behövt ta ut hästarna, trots att jag både erbjudit mig och velat. I morse klev jag upp klockan 07.00 för att släppa ut i vinterstallet. Nåväl.. alarmet ringde första gången den tiden, men innan jag tagit mig upp ur sängen så var hon närmare halv åtta. I morgondimman klädde jag på mig och var sedan på väg, till det gamla vanliga stallet! Det var bara att vända om och styra min kos mot Bergeforsen istället.

Träffade en stallkamrat så tiden rann iväg, vilket förstås inte gjorde något i och med att jag inväntade rid-Hitler. Var osäker på vad som väntade så jag lät polacken mumsa på sitt hö i hagen, men när hon och Britta anlände var det bara att sadla på och hoppa upp. Här skulle det arbetas! Hon såg mina ridbilder som jag lade upp igår, och tyckte att det var dags med hårdarbete med grundridningen. Det tyckte jag också, men det är många som drar i Hitler nu i höst. Som tur är så verkar det alltid finnas lite tid över, speciellt då jag sänder ett desperat sms om hjälp.. 

Arbetet bestod av att korrigera min sits så att jag kom ner i sadeln, bak och ner med skänkeln. Det kändes som jag tidigare skrev, väldigt avigt och ovant. Jag har en illusion av att jag trampar ner hälen, men det måste vara fel signaler som lilla hjärnar mottager.. Samtidigt fokuserade jag på att skänkeln skulle ligga på plats och göra sitt jobb när det var nödvändigt. Tyckte det kändes riktigt bra och jag kände stora förändringar på den lilla stund vid red. Det som jag störde mig på väldigt mycket var och är dock att jag blir stum i mina händer och det känns som jag drar eller håller emot i tygeln. Måste träna vidare på det där.. 


Det gäller att allt ska klaffa liksom. Arbetet fortsätter!