Är trött som tusan nu men jag har i alla fall hunnit smälta och tagit in lite av det som hände i måndags hos veterinären. Pratade med Helena idag om vad som egentligen hände och hur prognosen ser ut, även om jag redan visste hur det låg till. Ville höra henne prata om det med mig, har fått sådant bra bemötande av alla som jobbar på PH-vet och det är jag riktigt glad över.

Grät mycket på måndagen, diagnosen kom som en chock och även om jag egentligen känt på mig hela tiden att det inte alls är en hovböld det rört sig om, men så har jag blivit övertygad av veterinärer på atg och nära och kära som bekräftat för mig att det inte är något annat eftersom de inte hittat något. Har då intalat mig själv att det inte skulle vara något, och jag längtade till måndag redan torsdagen före för att äntligen kanske kunna hitta den här förbenade hovbölden. Och då får jag det här kastat rakt upp i ansiktet på mig, det var liksom som en käftsmäll.

~~~


Idag vet jag precis hur jag känner om den här diagnosen och vad som antagligen kommer att bli ett faktum. Jag ångrar inte att jag köpte Moro, för även om jag får gå igenom det här nu så har vi faktiskt haft fruktansvärt roligt ihop. I hagen så kommer han alltid gåendes mot mig, ibland gnäggar han i åsynen av mig och jag bara älskar den där kusen. Pratar med honom varje dag och har de senaste dagarna frågat honom hur jag ska klara mig utan honom i framtiden, han bufflar på som vanligt och söker igenom mina fickor efter godis.

Han är mitt allt och vår relation är så stark, inget som jag kunde ana för ett år sedan när jag frågade om Sessan inte kunde hjälpa mig att rida till honom så att vi kunde få honom mer attraktiv på marknaden.

Jag är ledsen, men jag accepterar situationen, är det så illa som det antagligen är skulle jag aldrig låta min älskade gå och ha ont bara för att jag ska kunna gå ut och pussa på honom. Det skulle kanske fungera ett litet tag, men i längden skulle det göra ont i både honom och mig. Någonstans måste man dra en gräns och min gräns går liksom där, och även om det skulle gå att operera så skulle jag inte vilja utsätta Moro för det och den konvalecens som då blir. Det är inte värt det och hur är det man brukar säga? Om man älskar någon, så måste man kunna släppa taget om den man älskar om situationen kräver det.


Jag kommer att älta detta fram och tillbaka och det måste jag få göra, någonstans vill jag gripa efter det allra sista halmstrået och hitta en utväg. Trots att jag vet att det inte finns någon utväg i den här soppan. Tack för mig och godnatt!