Rider inte så ofta på ridbanan eftersom underlaget varit sisådär den senaste tiden. Är så grymt nojig över att det ska slita på Blomman eller att hon tappar fästet trots att hon är grymt säker på foten och smidig som en gasell trots sin storlek. Har därför ridit ut mest och passat på att träna övergångar och flyttat henne för skänkeln och några andra skolor efter vägen. Inte blivit så mycket böjt spår faktiskt och det är väl egentligen bra, för mycket arbete på böjt spår är inte så bra. Jag tycker dock inte om att rida på ridplanen jämt och ständigt och jag tror dessutom att Blomman tycker det är otroligt roligt att komma ut och röra på sig ute i det fria istället för en inramad liten rektangulär bana.

Idag var planerna att rida lite galoppintervaller men när jag kom ut till stallet så hade man fixat ridplanen och detta utnyttjade jag. Lade ut några travbommar och den här övningen där man lägger bom på marken, upphöjd bom och bom på marken igen på en volt. Tog kort på hur det såg ut som jag också kommer att visa längre ned i det här inlägget. Tog sedan in Blomman och gjorde henne i ordning, red ut en sväng och skrittade och travade och vände hem igen. Även om ridplanen nu var fixad så rider jag hellre ut en sväng och ser till att hon får röra på sig i kuperad terräng.

Vet inte vad det var men hela ridpasset kändes så jävla underbart. Hon var mjuk och följsam, jobbade under sig och var riktigt lyhörd. Travade fram på bommarna och galopperade lite för att få igång henne ytterligare och hon var så duktig, detta trots att det var miljoner flugor runt oss och cirkus 10-12 broms som försökte ta sig en tugga här och var. Hade lagt upp mittenbommen på väldigt låg höjd eftersom jag ville börja försiktigt och känna mig för, det gick hur bra som helst och det kändes som att min rädsla har lossnat (peppar, peppar). Jag skyndar förstås fram och efter några varv i båda håll pustade vi en stund. Hoppade av och höjde tre hål och fortsatte att jobba henne lite i trav nedsittning. Så underbart fin!

Red mot övningen igen och kände att jag hade sådan kontroll. Hälarna nedåt, blicken framåt och bra balans av den nya sadeln. Blomman tog det där som om det vore en bom på marken. Vad har jag nojat över? Härnösand finns fortfarande i bakhuvudet, men det här var så lekande lätt för oss båda att det var löjligt. Kändes skönt, grymt skönt. Höjden är inte viktig, men när man hoppat 60-70 cm och man ramlat av som om det vore 1,50 på världscuphoppningen känns det skönt att 70 cm bara kändes som piece of cake. Och det kändes inte högt.

Håll tummarna på att det håller i sig!