Jag hopptränade igår med Blomman för världens bästa Eva Hägglund, det gick ganska bra. Har en del att träna på eftersom jag likt en cowboy (mina ben lämnar kontaktytan) hoppar med hästen som en vante som bara hänger med, och skänklarna far fram och tillbaka, in eller ut från hästen. Måste träna på att få en fast skänkel så kommer även jag att få bättre balans. Lydnad och de vändande hjälperna stod i fokus under gårdagens träning, och det gick bra. Blomman skötte sig perfekt, även om hon nu återgick till att skjuta ifrån ganska rejält. Snart har nog poletten trillat ned för mig, började inse varför det är så. Tror jag. Det är i och för sig ganska logiskt för en häst som är född till att hoppa, men för mig som inte är van är det inte så lätt. Jag vet varför, men jag måste få en "aha"-upplevelse för att acceptera.

På grund av att hon ville skjuta ifrån tog jag väldigt många förhållningar innan avsprång och Blomman till och med saktade av innan, vilket fick oss lite ur balans och sprången blev sisådär. Under uppvärmning rider jag väldigt mjukt och fint och stör henne inte i onödan, men just när sprången kommer med så kommer mitt kontrollbehov. Nu insåg jag ju att det bara blev knäppt, så förhoppningsvis nästa gång så har vi tagit oss ifrån detta. Ska öva på skänkel hemma och att inte störa henne, hon grejar biffen.

1-0 till mig och inte min hjärna i alla fall. Varför? Jo, jag var så djärv att jag sade när vi skulle sätta ihop till en bana att nu fick vi minsann höja lite, typ två hål skulle bli bra. Då sken Eva upp som en sol och var inte sen att höja. Vi hoppade en bana och sedan höjde man lite till. Kände att jag nog skulle våga det också, men skulle jag klara? Så jag frågade Eva om hon trodde att jag skulle klara det. Och jo, vi höjde 4 hål innan det var klart! Att det var enkla kryss från början behöver vi inte prata högt om...

Nu tar det tid mellan gångerna igen, men känner att jag behöver uppdatera idag.

Var ute och red i skogen idag och skulle utforska möjligheterna att rida ute i det fria ibland. Sessan a.k.a Rid-Hitler visade mig förra veckan en väg upp i skogen där man kan rida. För drygt 10 år sedan under hennes fullblodstid hästen på sommarbete tvärs över där jag har Blomman uppstallad, så hon kan en del vägar i faggorna. Första gången jag red där så tog Blomman över kommandot och jag fegade ur, hon hade vilat två dagar under sista april med raketer och smällare så jag antog att hon var lite upp i gasen på grund av det.

Idag var det dock annorlunda och för att komma över på mindre trafikerad väg så korsar man ett par ängar med diken som delar upp en stor del och det var bland annat det här som fick mig att tveka. Idag kände jag också lite tvekan och samma sak hände igen, Blomman ville ta över kommandot och gå därifrån när piloten inte var säker på att hon skulle över. Varför hoppa över om inte denne tror på att vi skulle ha klarat det, så nej. Kände dock att jag hade alla tillfällen att få det avklarat nu, nu när Blomman var lugn och vädret vackert. Så när jag bestämde mig, så bestämde Blomman sig. Hopp. Puuh - avklarat.

Vi var tvungen att korsa några diken till innan vi kunde skritta ned mot havet, supertrevlig väg att rida efter.

På hemvägen var det dags att skutta över dessa diken igen och den här gången ville Blomman bara lägga i högsta växeln och hoppa utan tvekan. Var tvungen att rida runt henne på en volt en gång eftersom hon ville på framåt och då ville hon vara lite snabb och vända om och ladda över diket. Kände hur hon sög tag i det och spetsade öronen, men hade jag låtit henne hoppa då hade det nog blivit ganska så knasigt. 

Tror att det var någon som tyckte att det var ganska så roligt trots allt.