Mitt intresse för melodifestivalen och ESC är inte detsamme som tidigare, för några år sedan fick jag för mig att världens undergång var nära om jag av någon anledning skulle missa en delfinal i våra svenska uttagningar.  Men nu, nu bryr jag mig inte nämnvärt. Nu när tiden fanns, just idag, började jag att planera hur den 12 maj skall komma att se ut, för den stora finalen är alltid den stora finalen, och till den skall en trerätters middag hållas.
 

• Förrätten består av toast skagen och till det dricks valfri dryck men förslagsvis ett glas vitt bubblande vin/alkoholfri cider. Efter detta äts min personliga favort karré tillsammans med klyftpotatis och pepparsås. Efter att detta sjunkit ner i magen går vi vidare på efterrätten som blir fryst cheesecake toppad med hallon. Ofattbart gott, lyxig mat som är enkel att tillaga.

Oj, vad hungrig jag blir. Det är annan mat än gorbys piroger, chips eller snabbmakaroner det. 

Nåja, jag har nyligen snabblyssnat på alla bidrag i i semifinaler samt den riktige omgången där bla Sverige finns med och jag kan väl inte riktigt påstå att något bidrag impar på mig mer än normalt. Åminstone inte i seminfinalen, där det självklart är något bidrag ala Lordi som låter riktigt illa. I den direktkvalificerade gruppen ser jag Ryssland samt Grekland som Sveriges mest skrämmande utmanare.

För självklart, självklart är det som vanligt Sverige som utklassar alla länder 10 gånger om.. Och att vi inte vinner varje år gör mig väldigt förvånad. Hur kommer det sig att baltländerna röstar på bidrag som blir utskrattade om de vänder sig åt andra håll än varandras? Det fanns en tid då även norden röstade på varandra men den tiden är förbi och numera vill inte ens Norge, Danmark eller Finland ge oss den där säkra tolvan. Vart är världen på väg?

Nej, Sverige slutar topp 5 i år, och framöver siktar vi på att ha våran egna tävling här hemma istället. Det skulle vi må bättre av, istället för att varje år blir lika förvånad över hur ett land kunde få bättre poäng än oss då vi var den självklara vinnaren ända från början. Vi får väl se hur det går, det är några veckor fram i tiden.

Lystring: Myran, jag har bokat lördag den 12 maj åt dig. Bara så att du vet!

Dagens notis: Johnny Cash går härmed förbi Joakim Thåström. Ni förstår att det är stort!

Den här gången tänkte jag göra skäl till mitt nya namn Fröken Bitter, så det som följer är resultatet av 6 dagar i Värmland med Värmland. Ja, ditt Miffo, när du inte plockar undan efter dig blir jag halvt hjärndöd och få ytterligare ett skäl till att hångla upp din bror framför dina ögon. Det vore den rätta hämnden för att du gör mig så hemskt illa!

Lista på klagomål:

1. Den här SATANS, JÄVLA POLLENALLERGIN FRÅN HELVETET!
2. Mitt utseende.
3. Värmland.
4. Att kliva upp på morgonen.
5. Värmland 2.
6. Min brist på ork.   

1. Gud. Gud. Gud. Jag trodde verkligen att jag skulle slippa den här jävulskapen i år. I alla fall att det blir så allvarligt, men inte alls. Nu sitter jag här och andas tungt, kroppen skakar av all jävla bricanyl jag sugit i mig och det kliar i varje del i hela kroppen. Halsen och ögonen är värst, och ändå har det värsta inte brytit ut ännu. Jag bävar, och dessutom finns det katter i det här jävla huset som inte lindrar min allergi.

2. Förlåt. Men äckliga, fula idiot.

3. Värmland tar knäcken på mig. "Vi tar en paus först" eller "sen" är ett par av hennes ledord och plötsligt förståt jag varför min mamma blir galen på mig..

4. Jag är tröttare än tröttast, och Värmlands gnat om "10 min" till gör att min sömn blir jävligt störd, och när hon sedan klivit upp och jag slappnar av så hör man från hallen "Josefiiiiiiiiiiiine, du måste kliva upp nu!" att allergin dessutom stör min skönhetssömn gör det inte alls bättre - USCH!

5. Värmland är tråkigt efter en vecka. En vecka utan vare sig bankomat eller pengar, att det sedan inte finns någon kiosk med gångavstånd blir jäkligt jobbig. Jag har dock upptäckt en ny sak med Jössefors, det finns tametusan ett folkets hus här! Om det är bra eller dåligt, det vet jag inte.

6. Jag är helt övertygad om att min jäkla allergi ställer till det, men jag orkar ingenting!

Positivt i vårdeppet:

• Pengar, och i morgon är det dubbel lön! WOHO! (Tänk fortfarande Homer Simpson)
• Idag har jag avstått från cola.

För övrigt så är huvudfödan i den här familjen Chips men idag har vi ätit frukost, lunch OCH middag!

Josefine + Karlstad = Otroligt sant.

Hänger just nu med en grupp medianer som pluggar här på universitetet och det känns väl så där, de skrattar och fnittrar och av någon anledning påminner det mig om min egen tid i skolan. Det är så där lagomt seriöst, man pratar om uppgifterna och kommer sedan in på någon annan linje och diskuterar något helt annat. Jag antar att det är så det är, att världen inte går under bara för att man slappnar av och skrattar efter helgen som varit.

Jag har alltid så många bollar i luften och det mesta är väl egentligen bara drömmar i mitt huvud. Juristen Ms. Strindlund hägrar fortfarande, men flytt till Detroit inkl. giftemål med HZ är dessvärre ingen milstolpe i mitt liv längre. Jag skulle gärna lämna landet till hösten för en jordenrunt-resa, Thailand, LA, Elfenbenskusten, Nya Zeeland, Australien och andra spännande länder vore intressant. Men till det behövs pengar, pengar som inte finns på mitt konto. Ja, och sedan återstår förstås det här perfekta drömlivet..

Scenariot vore att studierna gick bra, att liver flyter på utan ekonomiska bekymmer samt att den här drömprinsen som aldrig knackar på min dörr verkligen gör det. Det är faktiskt fullt realistisk och det är inget man borde ge upp huxflux, men samtidigt, vore det så enkelt för stunden.

Nåja, tiden här i Värmland hoppas jag ger någonting. Att jag kommer fram till hur jag ska göra med det framtida livet, vad jag verkligen vill bli. För allvarligt talat så känns det väldigt avlägset att min förre dröm Ms. Strindlund, jurist och hockeyfru slår igenom.

Det är dags att jag tar tag i mitt liv och lever det.

Nu förstår jag vad min vän Ninjan menar.. Följande blogg tänker jag ägna raderna till att förklara varför jag inte tycker om barn och anledningen varför till att jag är den av oss tre syskon som är mest populär bland våra mindre kusiner. Och innan jag börjar måste jag säga förlåt till en av mina bästa vänner som nyligen fått en egen liten kulting. Förlåt.

Befinner mig just nu i Arvika hos Värmland, med tillhörande bror.. Det stod hockey på schemat just nu men av någon anledning blev det inget hockeytittande, jag antar att jag känner mig för ointresserad av att höra anledningen till varför det inte blev något. Men här sitter vi tillsammans och tittar på Scrubs, precis som jag ville, men så visar det sig att de visar avsnitt jag sett ganska nyligt. Iband blir jag bara så less.

Nåja, nu hamnade jag på ett sidospår igen. Jag började med att berätta att jag är i Arvika för att jag idag har spenderat många timmar på ett tåg, i en vagn från Sundsvall till Stockholm där två ensamstående mammor befann sig. Barnen de hade var små och söta till en början, och speciellt en av dem var helt gudomligt söt. I ungefär 5 minuter. Sedan kom stanken, den där vidriga stanken av bajs, och för er information så hatar jag bajs. När blöjan var bytt började ungen grina och skrika, och mamma fortsatte att klappa ungen i rumpan och pussade bäbisen med jämna mellanrum, ungefär var 5e sekund och det gjorde mig galen. Ungen tystnade inte, och jag kände bara att jag ville vända mig emot henne för att be henne få tyst på den där satans ungen. Självklart gjorde jag det inte, för ni kan bara tänka er själva hur det hade sett ut..

Och trots detta så är jag hästlängder före mina syskon gällande populäriteten bland våra kusiner.. Jag har inte tagit dem i onödan när de var små, medans mina syskon bytt både blöjor och pudrat deras rumpor. Och när de växt upp och blivit mer pratglad har jag funnits där, med leken, badet i havet, och som den kusin som a l l t i d har med sig godis eller andra presenter när jag varit bortrest ett tag. Så, kommer de att komma ihåg att medans mina syskon rensade deras rumpor så stod jag och rynkade på näsan, eller när jag kommer och hälsar på och har med mig presenter? Det säger sig självt, kommer man ens ihåg den tiden när man var så liten? Nej.

Nog med snack om små, små äckliga barn som luktar bajs. Josefine fortsätter i Värmlands spår:

Josefine dissar: Fortfarande sura och griniga gubbar från vägverket. Och JA, jag är bitter. Och självklart så måste jag fortsätta att dissa små nyfödda barn. Och på tal om barn, så hamnar även Lidl på den här listan. Det måste vara den största skitkedjan någonsin! GUD Remneviks, jag går inte in där igen.

Josefine hissar: Den vänlige skånska gubben på centralen som tog en av mina väskor nedför trappen. Jag hade så grymt mycket att bära på att jag knappt fick med mig själv.

Nu, måste jag fortsätta sitta och titta på Värmland medans hon läser sin jäkla bok som hon skulle ha läst för länge sedan. Samt säga "Jag vet inte!" när hon frågar mig vad t ex polymiker är.. Det låter bekant, men jag har ingen som helst aning.

Jag antar förresten att jag kommer att betee mig på exakt samma sätt som den här mamman med ungen idag när jag får barn. Och att jag kommer att älska den (han eller hon) mer än livet själv.. Men, det dröjer.

Thank you and good night!

Jag är ganska rastlös och tröttnar rätt ofta om inget nytt händer omkring mig. Jag är en person som bara är lycklig när det är mycket att göra och spännande saker inträffar. Jag vet inte riktigt vad det beror på.. Ena dagen vill jag skaffa häst, träna och tävla. Dessutom vill jag plugga och skaffa mig en seriös utbildning, inte som den jag har nu. Och dagen efter vill jag åka på spännande äventyr jorden runt för att jag kanske kommer att trivas bättre än i dagsläget. Jag är alltså seriös dag 1 och vill något med mitt liv, och dag 2 vill jag helst fly ifrån vardagen och se till att spännande saker händer hela tiden. Allt i tron om att jag kommer att vara lycklig i resten av mitt liv om jag hela tiden får göra sådant som höjer min puls eller tanken på att jag ska klara mig själv.

Och det här är också en av anledningarna till min ekonomiska hand, som har ganska många frakturer på de flesta ställen."Det är nu du ska spara, den chansen får du aldrig igen!". Sagt av min far under en diskussion om pengar och jobb där han menade att jag inte har några större utgifter som ung. Mina syskon sparar och knåpar, medans jag lever för dagen och hoppas jag överlever månadens slut.

Jag har inte förmågan att spara, spara, spara. Jag har inte förmågan att leva för att jag kanske behöver pengar i framtiden. Om jag blir lyckligare av att köpa en skinnjacka för 2000 spänn för så gör jag det, det gör inte mina syskon. Fast det här handlar inte om att jag shoppar upp mina pengar som jag jobbat arslet av mig för, just för att jag vill kunna göra det som faller mig in, det handlar om vad andra tänker om mig. Hur min släkt tycker att jag kastar bort min framtid genom att byta från skola till jobb, från ett jobb till ett annat, från det jobbet till en annan skola, och från den skola till jorden runt. Jag är ganska säker på att de flesta tycker precis som mig, att jag är rastlös, men att deras åsikt skiljer sig en aning från min egen. Att de tycker att jag måste tänka på framtiden, att jag måste spara pengar för att det kan vara bra att ha någon gång. Att jag måste leva för framtiden. Det känns så, när jag pratar med dem.

Men. Tänk om. Tänk om jag dör innan sommaren är slut. Jag kanske blir påkörd av en truck på jobbet, eller att jag frontalkrockar i 90 km/h på väg mot jobbet. Man kan tänka åt det hållet också, utan att det är negativt. Jag vill leva i nu, och inte sedan. Det ordnar sig alltid, på något sätt. Och skulle jag inte leva som jag gör nu, kan jag garantera att jag inte hade levat alls.

Det är skillnad på mig och min mamma. I min mamma bor en latmask, hon har aldrig haft ett riktigt jobb i hela sitt liv. Aldrig. Hon ber mig att inte slänga bort mitt liv som hon gjorde genom att avbryta studier också vidare, men skillnaden är enorm. I min ålder hade hon man och barn, i min ålder valde hon kärleken. Och senare, när det inte passar henne, så har hon ont i kroppen, så ont i kroppen att hon inte är kapabel till att arbeta.

Ser samhället ner på mig? Att jag lever när jag kan, och när jag inte kan det får jag lösa det då. Antagligen.

Säg att jag vill åka bort och upptäcka världen, och spendera 60 000 på det, är det inte då min ensak? Är det inte jag som tar det beslutet, och något som jag sedan får ta ansvar över. Allvarligt är jag så TRÖTT på att alla ska lägga sig i mitt liv. Att jag gör fel som avbryter mina studier, att jag byter från en fast tjänst till ett sommarjobb och att jag gör fel i överhuvudtaget att jag inte har några planer på vad jag ska göra i framtiden.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Alls. Någongång. Aldrig. Om jag sedan hoppar på en ny grej, för att det kanske kan få mig att komma på vad jag vill, är det så fel? Är det så fel att slippa bry sig om vad någon annan gör?

AHHHHRHHGGGRHHHHH!!!! Nu är jag arg,. Tvärstop.