Honungsgatan
Beställde för ett par dagar sedan en skiva med tre herrar som bildar gruppen Sällskapet. Hellberg, Ossler och givetvis Thåström är den trio som tillsammans medverkat till att ytterligare ett mästerverk numer finns att lyssna till. Lika bra som förrut, och ännu lite bättre skulle jag vilja påstå att det här är. Makalöst.
Nåja. Det var inte det jag tänkte skriva om, men det kom liksom in på det spåret då Thåström ofta får mig att släppa på jobbiga känslor. Resten, är väl egentligen bara evigt ältande så jag klipper för den här gången.
Mitt CV.
Lilla morran får skylla sig själv. Från och med nu ska jag fylla min meritlista som gör henne grön av avund (Och förbannad som sjutton):
- ...Hånglat med Peter Forsbergs kusin.
- ...Kramats med Markus Näslund.
- ...Fått autografer från Sedin-bröder.
- ...
And so on, självklart med 1 som högst rankade merit. Jag fortsätter med listan under morgondagen.
Grattis Hanna (och Patrik) till vackra Hilma.
Stort Grattis!
| Foto: Calinge Lindberg |
 |
| Hanna Lindberg och Patrik Gralberg, Oxelösund, fick den 17 mars en flicka som heter Hilma. Vikt: 4 085 g. Längd: 54 cm. |
Ångest. Och en bekännelse till världen.
Ibland blir jag så ofattbart hjärndöd, och jag kan verkligen inte förstå vart jag har fått det ifrån. Jag tror faktiskt inte att någon annan i min stora feta släkt saknar lika många hjärnceller som jag själv gör. Antar att i kombination med min äventyrslusta som liten, samt ridolyckan som har ett litet finger med i spelet är det som gör det. Och det vore för en gångs skull skönt att kunna säga att "Ja, det är det här det beror på..", fast precis som vanligt har jag inte en susning om någonting.
Totalt, jävla, mörker . . .
Att varje dag bli tvingad genom det här.. Jag förstår inte hur jag stått ut så länge, för något måste ju ha drivit mig under hela den här tiden, annars hade jag antagligen aldrig stått här idag. Men nu, nu börjar anledningarna att ta slut, det hopp om att det blir bättre har försvunnit och inte finns det några planer på framtiden. Jag lever ett liv på tomgång nu, på riktigt, och snart måste något hända innan jag havererar totalt. Jag ser det ibland som en väldigt tuff uppgift och något som jag inte kommer att klara av.
Precis, som allting annat som jag gör här i livet. Skola, jobb, häst, träning och gud vet allt..
The end of a brilliant story.
De senaste veckorna har jag legat med både vinterkräksjukan och influensan och det har gjort mig psykiskt och fysiskt utmattad. Inte nog med det, så har det varit sm-slutspel i hockeyn och Timrå fick möta det absolut värsta lag jag någonsin mött någon gång under alla mina år som hockeysupporter, Modo hockey. Och redan innan, visste jag hur det skulle sluta, men aldrig, inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle göra så här fruktansvärt ont i kropp och själ att förlora. Segermålet av Svartvadet under gårdagen ställde mig mot väggen, och att se och höra tillhörande fans jubla med hånande blickar var liksom droppen för mig. Jag förstår att de var glada, och jag förstår att de efter den här persen äntligen kunde andas ut lite.. Men, seriöst, för mig hjälper det inte. För mig var, och är det ett totalt jävla mörker.
Att se Kent Johansson efter matchen i en intervju, gjorde så förbannat ont i kroppen och det syntes hur mycket karln älskar Timrå IK och hur han önskar laget framgång. Det kan inte finnas en tränare som honom, som är så otroligt äkta.
Det är sorg. Sorg. Sorg i Medelpad.
Tack Kenta. Jag saknar dig redan.
