Ibland blir jag så ofattbart hjärndöd, och jag kan verkligen inte förstå vart jag har fått det ifrån. Jag tror faktiskt inte att någon annan i min stora feta släkt saknar lika många hjärnceller som jag själv gör. Antar att i kombination med min äventyrslusta som liten, samt ridolyckan som har ett litet finger med i spelet är det som gör det.  Och det vore för en gångs skull skönt att kunna säga att "Ja, det är det här det beror på..", fast precis som vanligt har jag inte en susning om någonting.

 Totalt, jävla, mörker . . . 

Att varje dag bli tvingad genom det här.. Jag förstår inte hur jag stått ut så länge, för något måste ju ha drivit mig under hela den här tiden, annars hade jag antagligen aldrig stått här idag. Men nu, nu börjar anledningarna att ta slut, det hopp om att det blir bättre har försvunnit och inte finns det några planer på framtiden. Jag lever ett liv på tomgång nu, på riktigt, och snart måste något hända innan jag havererar totalt. Jag ser det ibland som en väldigt tuff uppgift och något som jag inte kommer att klara av.

Precis, som allting annat som jag gör här i livet. Skola, jobb, häst, träning och gud vet allt..