Ingen har väl påstått att det är lätt att vara tillsammans med en tjej som pratar i sömnen: 

Ca 04:00, 071030 

Jag: Gud, vad jag hatar dig!
J: Vaa, vad sa du?!
Jag: Jag sa att jag hatar dig, fast jag menar det inte..

*poff*

Tillbaka till Johns värld..

J: Öhhh... ??

Jag fortsätter på mitt irritationsmoment Sam Hagberth, och skrattar mig igenom följande kommentar på denna blogg:

---

Om någon skulle se "fjantig ut på scenen" så är det ju DU. Sitta hemma i soffan och tycka en massa det går bra. Försök bry dig om något viktigt istället. Looser...

2007-okt-30 @ 10:45

---

Kommentaren lyser verkligen humor, antagligen skrivet av en kåt fjortonåring eller Sams pojkvän, om han nu skulle ha en sådan.. Vilket jag ser som mer sannolikt än en ofager flickvän! Nåja, det är trevligt att folk reagerar på det jag skriver, det betyder att jag åtminstone har fler läsare än Värmland och Myran!

---

För övrigt så fick jag följande sms från min far den gången då Patrizia fick lämna Idol:

"Nu måste vi se denna hatt å detta linne igen, alltså SAM! Han är en sopa! Patrizia var mycket bättre."

Det här är inget som jag klarar av, hur sjutton kan man bara se förbi proffesionella läkare och deras utlåtande? Jag får hjärnblödningar av det här, och inte blir min situation bättre överhuvudtaget. Fyfan!

Har nyss laddat hem Britney Spears nya album Blackout, mest av nyfikenhet, men även för att jag under tidigare år tyckt att hon haft sköna låtar. Ni vet dem där låtarna som det är attityd och en smula sexighet i.. Samtidigt är jag medveten om att min hårdrockande pojkvän är med sitt band Flashback och förbereder för en ny spelning, och som skulle avrätta mig om han fick reda på att jag laddar upp med en fyllekärring med genren som han avskyr allra mest. Nåja, han får tycka vad han vill, ibland tycker jag om att lyssna på BLS och ibland Britney Spears.. Precis som det har varit i alla tider.

Har lyssnat mig igenom nästan fyra låtar på albumet under tiden jag skrivit ovanstående ord, och jag är väl inte helt övertygad hittills. Vi får väl se om om albumet hamnar i papperskorgen, eller om jag låter det ta plats på min fars dator.

---

För övrigt så förbereder Flashback för spelning på Bergeforsparken den 27/10.


Kom gärna dit och lyssna!

Ibland blir jag så fruktansvärt konstig i kroppen, det går inte att förklara, för det blir bara så. En otroligt jobbig känsla för jag slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag kan faktiskt inte styra det jag känner, och trots detta och mer därtill vill Försäkringskassan att jag ska slussas ut på arbetsmarknaden igen. Ja, och om ni vil så är det fritt fram att höja på ögonbrynet över det faktum att jag inte är kapabel till att arbeta/studera just för stunden. Det är ingen mer än redan inblandade parter som behöver ta del av dem bakomliggande orsakerna. Ändock, så väljer jag att skriva om vissa saker eftersom det lättar sinnet. Är övertygad om att de flesta bloggare gjort det någon gång, och det här är antagligen inte den sista bloggen om svåra känslor.

Inombords är det olidligt, även om utsidan skvallrar om något annat. I vilket fall som helst så har det varit en hektisk tid, och alldeles nyss tittade jag på jobbannonser till min syster och insåg att ja, jag längtar tills den dag jag kommer att orka med att gå tillbaka till ett arbeta utan rädsla för att misslyckas igen. Jag ser verkligen fram emot det, men kommer inte att klara av det som dem här människorna utan medkänsla kräver. Den stora skillnaden nu är att jag har J som stöd och som ligger med mig i sängen om jag inte orkar annat än att göra slut på dem sista krafterna genom att gråta sig till sömns. Det stödet hade jag aldrig tidigare.. Samtidigt anklagas jag av försäkringskassan att vara en slacker, och dem ifrågasätter proffesionella läkare, psykologer och människor som har stor erfarenhet av vem jag är.

Vart ska mitt liv sluta? Vart ska jag ta vägen? Drömmen om att studera och bli något annat än kassörska på ICA eller Industri-arbetare på HL är fortfarande stor, men känns ouppnålig. Själva tanken om att jag skulle klara av det är rent ut sagt bisarr och jag önskade att den kunde suddas ut. Jag drömmer inte om ett överklassliv och ett  välbetalt jobb som jag befinner mig på just för att jag skulle kunna leva det här överklasslivet. Nej, i så fall hade jag aldrig vänt mig till sjukvården, för mer än att klara av livet och slippa gå under ekonomiskt för det.

Jag är inte värdelös, även om många faktorer får mig att känna mig det, varje dag. Låt mig bara känna mig som en normal människa, med lite vardagsångest och förmåner till livet som jag inte känner mig lottad av idag.

Jag har funnit min själsfrände i J, orsak? Det är inte bara jag som använder stänkskydd!*










* A.K.A; bajsvattenplumsirumpan.  

...Då vore världen mycket fräschare. JAG är fräsch, och underbar.

Sitter hos J med Scrubs i bakgrunden, en serie som jag älskar men inte har sett mer än ett par avsnitt av sedan jag träffade redan nämnda. Fast jag är inte bitter, istället har jag hittar en karl med hjärtformad pung och som gör allt jag ber honom om. I det stora hela behandlas jag som den prinsessa jag är,och hör bara på det här: Om jag säger att mitt hår skulle behöva tvättas, men att jag inte orkar.. Så tar han tag i mig och lyfter mig till badkaret, där han helt sonika tar och tvättar mitt vackra blonda hår. Ett blont hår som förövrigt är ännu blondare och snyggare än förrut. Min frisörska förtjänar verkligen sin vecka i Tunisen.

Nåväl, det här att jag får mitt hår tvättat är inte alltid succé.. Suck, jag blir alldeles utmattad över hur det slutade första gången. Efter att ha tvättat mitt hår och han tar fram flaskan med conditioner tänker jag stilla i mitt huvud " Hoppas att han inte kletar in det i hårbottnen.." och två sekunder senare klatchar det till uppe på huvudet varpå jag med panik i rösten skriker "Neeeeeej!! Inte i hårbottnen din idiot." Och ja, jag kan väl säga så mycket som att jaq får vara glad över att han fortfarande tvättar mitt hår idag.

I vilket fall som helst så är jag ensam hos J nu, och jag håller på att försöka vifta bort tankarna om spöken och monster här. Alldeles nyligen hörde jag dock något som kunde liknas vid att någon går i trappen, men att höra Scrubs i bakgrunden gör att jag slappnar av lite. Dessutom har jag lilla Morran på andra sidan skärmen, som livar upp stämningen, det är inte så ofta hon gör det nu för tiden.. Har fått en känsla av att hon fortfarande är bitter sedan "vi" firade hennes födelsedag. Även om hon själv inte var så närvarande som man skulle vilja.

Har även spenderat lite tid tillsammans med min Myra tillsammans på filmstaden, där vi såg Stardust och blev inblandade i en smått lustig situation. Ja, vi skrattade åtminstone gott men på övriga håll var det mindra glada miner. Filmen förövrigt, gav oss mycket nöje och vi var väldigt nöjda när vi gick därifrån. Det var en lyckad kväll!

---

Trots allt som händer omkring mig nu så försöker jag hålla humöret uppe, men det känns inte så lätt alla gånger, och det som sker är inget jag kan påverka. Jag drömmer otroligt mycket negativt, och när jag vaknar om morgonen är jag inte utsövd, vilket resulterar i att jag sover i ett par timmar om eftermiddagen ibland, samt att jag är trött varenda vaken minut. Det känns, för att vara ärlig, lite sisådär.


Jag har lite problem med sura och griniga människor som inte kan bete sig.

Jag blir förvånad över hur ett negativt besked påverkar mig som person så fruktansvärt illa, när man under en längre tid med hjälp av olika kontakter och tillskott blivit ganska jämn i humöret. Det är inte så att jag under denna tid kommit trippandes fram på tårna med spontana glädjeskutt då och då, men det faktum att jag sluppit dem allra värsta dalarna har varit nog så glädjande. Att man sedan går och är förväntansfull på vad som komma skall, och sedan få ett beslut som rent ut sparkar dig ner utöver kanten som man trodde var något sånär stadig kan man inte bli mer än förvånad när det faktiskt resulterar i nya djupa dalar. Faktum är, att det är då allting kommer hopandes, igen. Man har upplevet det där så fruktansvärt mycket tidigare, och att sedan bli anklagad och kränkt av personer som inte ens har träffat mig eller mina kontakter gör att benen vacklar, och sedan ligger man där, utslagen.

En människa som helt enkelt fattar sina beslut efter ett osykldigt frågeformulär, som ifrågasätter allt vad alla proffesionella läkare, psykologer och övriga kontakter säger. Hur dem kunnat bedömt det dem gjort, olika individer, utan kontakt med varandra, men med samma teorier om hur jag påverkats av den ridlolycka jag drabbades av sommaren -98, samt utefter hur dem senaste åren utvecklat sig för mig personligen. Dem, dem kan dem minsann ifrågasätta utan att själv ha träffat någon utav dem.

Jag känner mig enormt kränkt och jag skulle tro att alla inblandade kontakter känner detsamma. Hur i helvetet kan man ta detta beslut, utan att ha någon som helst kontakt med dem som det berör? Det är inte bara att bita ihop och komma igen, det är frågan om att försöka undvika det man under en lång tid kämpat med. Jag är inte sjukskriven för att jag vill, jag är sjukskriven för att överleva.

Idioti.

Under en diskussion om hur bra J är, tillsammans med just J:

Jag: Du är bra!
J: Underbar, och snygg också.
Jag: Ja, och snyggt hår har jag också!
J: Öhh...
Jag: Oj, förlåt.. Vi pratade visst inte om mig nu.
J: Öhh... Nää!

Ja, vad ska man säga? Ingen är väl felfri? Eller.. Jo, jag är bra nära åtminstone. Men det här bekräftade bara Värmlands teorier om att jag skulle vara egoistisk, vilket jag har påstått att det sista jag är. Nåja, egoistisk eller inte, jag är i vilket fall som helst alldeles underbar, och nästintill perfekt. I övrigt, så ÄR mitt hår precis i den blonda nyans jag vill ha den i.

Det är verkligen så som dem säger, att tiden inte räcker till det man sysslat med tidigare när man inte hade ett liv. Jag pratar förstås om hela den här biten med att skaffa sällskap och vad man prioriterar när man väl har nått så långt att man gjort det.. Ja, för i mitt fall har det faktiskt tagit drygt tjugo år innan jag äntligen kunnat slappna av och ge min ego-tid till någon annan än mig själv. Nåja, i vilket fall som helst så insåg jag för en stund sedan att jag hade några minuter över till att blogga, och dessutom ha något att skriva om. Nämligen; Hur snygg jag var då, och inte är nu.

I vilket fall som helst så slog semestern med järngänget väl ut och jag och min syster har lyckats umgås några gånger utan att vi tagit kål/kol (?) på varandra. Slängde ner mig på hennes säng och konstaterade att jag varit väldigt duktigt idag, som trots utan lust lyckas simma ett antal längder på simhallen. Klappar mig om magen och tänker att nu ska minsann det här bort. Ja, för vi vet ju hur lätt det är att tappa i vikt när man äter 22 croissanter och 13 dubbelnougater om dagen. Sen skymtade jag gamla skolkataloger som jag petade ner från hyllan, just bara för att jag inte orkade ställa mig upp och ta dem som normala människor.

Och ja, man skulle kunna påstå att min utveckling har varit enormt intressant att studera. Eller inte, det beror på hur man ser det. Av någon anledning har jag alltid sett min utveckling som bra, och alltid blivit till det bättre. För trots att jag är fet nu, så är jag 10 gånger snyggare när jag tittar på min spegelbild än för 4 år sedan. Men... När jag tittar i skolkatalogerna inser jag att det inte är så. 20 kg tyngre, förvisso blond och blåögd, men ack, så ful figur. Om jag inte orkar med att släppa på dem här äckliga feta kilona på min kropp efter att ha sett dessa bilder, ja, då är jag antagligen dömd till att vara det fetto som jag är idag.

Ja, "J" påstår i alla fall att han skulle älska mig minst lika mycket om jag går upp 30 kg till, men av någon anledning tror jag honom inte. Och för den delen, så finns det ingen chans i världen att jag skulle kunna klämma fram en unge, om jag så skulle vilja, om jag inte går ner i vikt vid den vikt jag står på idag. Så, det är nog inte aktuellet, men det har liksom varit ytterligare en grej som gjort att jag slappnat av och tryckt i mig den ena godsaken efter den andra. Eller, egentligen är det inte så farligt som jag uttrycker mig som, men det är tillräckligt illa att jag äter så dåligt som jag gör.

Suck. 20 kg är en lång backe att ta sig uppför, men det ska väl gå det också. Och tänk vad ofantligt snygg jag skulle bli, med tanke på hur snygg jag är idag. Visst håller alla med? *Spänner onda ögat i* Det är bara det att jag hela tiden har velat, men inte orkat och inte heller haft någon motivation till. Jag har inte velat avstå från att äta det som faller mig in, när jag vill. Jag har velat kunna äta den festaste potatisgratängen till middag, och ätit godis hela kvällen som efterrätt, på måndag, tisdag, onsdag eller vilken dag som helst av de återstående.

Vi får se vart det här leder mig nu. Min syster är fast besluten om att lyckas, jag, ja, jag är lite sådär, att jag får ta det som det kommer. Sen får vi se vad som händer, det ordnar sig alltid, som sagt.

Pussipuss