Min älskade lilla gubbe!
Adjöss
För både honoms och min skull så vet jag vad som måste göras och jag vill inte. Jag vill inte, men jag måste. Det känns så sorgligt att världens finaste häst ska gå detta öde till mötes, men jag antar att sådant är livet. Han har en sådan härlig "personlighet" och det gör ont i mig att jag ska behöva leva utan honom. Från början så ville jag bara göra mig av med honom, men när vi börjat komnma nära varandra så hade jag stora planer på hur vi skulle bo och att lillgubben skulle bo med oss, åtminstone i 10-12 år till.
Nu är den sagan slut.
Trött nu
Nu är det ganska exakt en timme kvar på det här arbetspasset, har haft en relativt lugn natt så utöver jobb så har jag hunnit med lite plugg. Skönt att kunna ta två flugor i en smäll nu så här, kanske att jag kan få någon ledig dag till veckan i sådant fall.
Är i alla fall trött som en gnu just nu, vill bara åka hem och sova... Dock måste jag åka och ta av Moro täcke innan jag lägger mig, har regnat så mycket på honom nu men enligt smhi.se så ser det ut att klarna upp nu på morgonkvisten. Då är det ganska onödigt att ha täcke på honom, blir bara varmt och fuktigt där under och det vill vi ju inte.
Får snart sova. Första natten är ALLTID jobbig att ta sig igenom, så det lär bli en lång sovdag från 9-17 åtminstone. Anar att jag kommer att få det jobbigare lördag natt istället i och med att jag haft så pass lugnt nu, lugnet före stormen liksom.
Trött nu
Nu är det ganska exakt en timme kvar på det här arbetspasset, har haft en relativt lugn natt så utöver jobb så har jag hunnit med lite plugg. Skönt att kunna ta två flugor i en smäll nu så här, kanske att jag kan få någon ledig dag till veckan i sådant fall.
Är i alla fall trött som en gnu just nu, vill bara åka hem och sova... Dock måste jag åka och ta av Moro täcke innan jag lägger mig, har regnat så mycket på honom nu men enligt smhi.se så ser det ut att klarna upp nu på morgonkvisten. Då är det ganska onödigt att ha täcke på honom, blir bara varmt och fuktigt där under och det vill vi ju inte.
Får snart sova. Första natten är ALLTID jobbig att ta sig igenom, så det lär bli en lång sovdag från 9-17 åtminstone. Anar att jag kommer att få det jobbigare lördag natt istället i och med att jag haft så pass lugnt nu, lugnet före stormen liksom.
Kroniskt trött
I vilket fall som helst, så ville jag nu bara gnälla lite. Jag lider av kronisk trötthet och det är sjukt jobbigt, tvivlar på att någon annan har det sömnbehovet som jag har. Mår fysiskt dåligt om jag inte får sova när jag behöver det, vilket kan inträffa i princip när som helst.
I morgon kommer förhoppningsvis Mirre ut till Söråker och fotograferar min älskling, håller tummarna för uppehåll åtminstone. Hoppas att vi kan få några bilder både i rörelse och uppställd så att jag får en klar och fin bild av honom även om några år.
Återbesökstankar
En vecka kvar och gud vet hur lång tid det tar att få klartecken från försäkringsbolaget.
Bild i skuggan
Synd att vi står i skuggan!
True love
Vi har gjort en sista flytt nu till Cheval, en vecka ute i idyllen Tynderösundet gjorde lilla "Morre" full med energi. Han blev precis som på många andra ställen väldigt omtyckt, trots att han just nu är lite av ett pain in the ass. Han är väldigt anpassningsbar och han behöver inte flera dygn på sig för att acceptera ett nytt ställe med nya rutiner, han bara är. Ytterligare en anledning att älska honom, världens bästa polack!
Hade med mig videokameran för ett par dagar sedan i hopp om att föreviga ögonblicket när han efterlängtat ropar efter mig. För så är det, vår relation är ömsesidig och jag är övertygad om att han älskar sin matte som alltid ger honom mat. Jonny filmade och jag ropade och fick gensvar ganska direkt, ska försöka få in det på datorn i dagarna så att jag kan visa er vad jag menar.
Äkta kärlek! 
Work @ HL
Tar en andingspaus i arbetet pa HL, fick borja tidigare an beraknat och det ar forstas trevligt. Money, money, money. En dag genererar ju ungefar 1300 till 1500 kr i skattade pengar sa visst ar det trevligt! Ska ner och kolla till hur det gar med allt, snart ar det dags for ett fargbyte/
Kawabonga.
Beautiful friend
Är irriterad och trött ständigt. Jag är inställd på att min lilla gubbe snart kommer att få avsluta sina dagar och jag accepterar det. Det är dock inte konstigt att mina ögon tåras när jag åker till stallet och möts av det ljudligaste och mest kärleksfulla gnägg jag någonsin varit med om. Hur ska jag klara mig utan Moro och hans egenheter? När jag tänker på detta så försöker jag att hitta mirakelmetoder så att vi kan rädda honom, utan resultat.
Jag vet att jag inte kan utsätta Moro för ett lidande bara för att jag inte vill acceptera att han mår bäst av att få avsluta sina dagar. Jag vet också att jag vill ha (och köpte) en häst för lättare träning och eventuellt tävling, tillsammans med Moro så blir det antagligen mest bara skritt på rakt spår och det är inte heller något jag vill "utsätta" honom för. Han mår bäst av aktivitet och att då bara få ridas ibland, i skritt känns inte rättvist mot honom.
Suck.
Ve och förbannelse, baksidan av att skaffa häst.
Allmän uppdatering om dagen
I morse när jag vaknade så höll jag på att dö av uttråkan, visste inte riktigt vad jag skulle göra av dagen. Tillsist bestämde jag mig för att åka till stallet och ha det gjort för dagen, mockade och gick ut på en promenad med Moro där han fick äta lite gott grönt gräs också. Efter detta var det dags för medicinering och när det var avklarat tog jag och rensade ur mina grejor, ska flytta ut till Tynderö i morgon så det kändes lika bra att fixa det.
På väg hem kände jag att jag hade energi att ta tag i städningen av bilen, såg ungefär ut som i stallet en osopad dag - fullt av spån, hö och damm. Har dessutom kokat en stor sats ärtsoppa med fläsk, dock tror jag att jag i fortsättningen köper min ärtsoppa. Blev inte som när mamma gör den, hennes ärtsoppa är grymt god. Nu grillar vi hamburgare och till det blir det potatisgratäng.
Funderade i morse på om jag skulle rida Ella idag, men jag tänkte att hon får vila lite (om inte den där andra tjejen kommer och rider), så rider jag i morgon istället efter att jag har "dumpat" Moro på hans sommarkollo. Ska ändå hyra transporten där...
Ridning, bete och tårtätning
Har ridit Ellobello idag och det var förstås trevligt, planerar att rida henne så ofta jag hinner i sommar. Har äntligen hittat en stallplats till Moro också, det blir ute i Tynderö så dessvärre har jag hästarna på olika platser. Meningen var att jag skulle ha honom på Cheval, men då det inte finns plats hos Karro ännu så kändes det bäst att hitta något annat. Kanske går det att göra som så att jag bara står provosoriskt i Tynderö fram till återbesöket den 22 juni och efter det får vi se. Blir framtiden kort efter det så är det ingen idé att flytta honom, men om det inte blir några problem så varför inte släppa honom på bete på samma ställe som Ello finns på?
Med förutsättning att inte Karro hittar någon annan hyresgäst innan mig förstås. Bara lite funderingar som går i huvudet på mig. Kan också informera att jag försökte hitta en anledning att fira idag så att jag kunde få min efterlängtade jordgubbstårta, hittade ingen men jag gjorde en jordgubbstårta med bananer ändå. Surt när det visar sig att min hals och tunga sväller upp av bananerna, så någon tillfredsställelse där kunde jag inte räkna med.
En hint om att jag måste börja vandra nedåt på vågen snart kanske?
Game over
God natt!
Nöjd och glad!!
I början kände jag mig osäker men när Sessan pushade på så kände jag att jag kunde börja rida lite på riktigt och åhh vad roligt det var. Jag är ganska övertygad om att den här hästen kommer att hjälpa mig framåt på många sätt och någon gång sen kanske det kommer nya utmaningar och då är jag några erfarenheter rikare. Om första ritten var så här positiv så kan jag bara tänka mig hur det blir sedan med lite kondition och styrka, så, man ska alltså inte alltid lita på sina känslor.
Pratade med ägarrinnan sedan som sa att jag fick komma och rida så mycket jag ville och det känns förstås roligt! Träffade sedan världens bästa Eva Hägglund på THF och skulle berätta min nyhet, tror ni att jag var den första att få dela med mig? Nej, självklart hade Sessan redan varit i farten och det är förstås kul! På hennes blogg finns en liten usel bild på mig och Ella, så titta gärna in där. Insåg dock än en gång att jag vill se lite mer fit ut och inte som en jäkla säck med potatis.
Någon gång måste jag jobba på det också.
En käftsmäll mitt i nyllet
Grät mycket på måndagen, diagnosen kom som en chock och även om jag egentligen känt på mig hela tiden att det inte alls är en hovböld det rört sig om, men så har jag blivit övertygad av veterinärer på atg och nära och kära som bekräftat för mig att det inte är något annat eftersom de inte hittat något. Har då intalat mig själv att det inte skulle vara något, och jag längtade till måndag redan torsdagen före för att äntligen kanske kunna hitta den här förbenade hovbölden. Och då får jag det här kastat rakt upp i ansiktet på mig, det var liksom som en käftsmäll.
~~~
Idag vet jag precis hur jag känner om den här diagnosen och vad som antagligen kommer att bli ett faktum. Jag ångrar inte att jag köpte Moro, för även om jag får gå igenom det här nu så har vi faktiskt haft fruktansvärt roligt ihop. I hagen så kommer han alltid gåendes mot mig, ibland gnäggar han i åsynen av mig och jag bara älskar den där kusen. Pratar med honom varje dag och har de senaste dagarna frågat honom hur jag ska klara mig utan honom i framtiden, han bufflar på som vanligt och söker igenom mina fickor efter godis.
Han är mitt allt och vår relation är så stark, inget som jag kunde ana för ett år sedan när jag frågade om Sessan inte kunde hjälpa mig att rida till honom så att vi kunde få honom mer attraktiv på marknaden.
Jag är ledsen, men jag accepterar situationen, är det så illa som det antagligen är skulle jag aldrig låta min älskade gå och ha ont bara för att jag ska kunna gå ut och pussa på honom. Det skulle kanske fungera ett litet tag, men i längden skulle det göra ont i både honom och mig. Någonstans måste man dra en gräns och min gräns går liksom där, och även om det skulle gå att operera så skulle jag inte vilja utsätta Moro för det och den konvalecens som då blir. Det är inte värt det och hur är det man brukar säga? Om man älskar någon, så måste man kunna släppa taget om den man älskar om situationen kräver det.
Jag kommer att älta detta fram och tillbaka och det måste jag få göra, någonstans vill jag gripa efter det allra sista halmstrået och hitta en utväg. Trots att jag vet att det inte finns någon utväg i den här soppan. Tack för mig och godnatt!
Tungt nu
Jag skulle göra vad som helst just nu för att Moro blir bra till återbesöket, tyvärr ser det mörkt ut.
Jag vet inte om jag klarar av det här, och om diagnosen ser så hemsk ut, varför behandla? Varför måste jag våndas i en månad innan det är dags för återbesök och det bara är en ytterst liten, minimal chans att han blir bra igen? Att hoppas på mirakel när en av landet bästa (?) veterinärer inte ger oss särskilt goda framtidsutsikter? Livet ÄR orättvis och jag vill inte ge upp det jag fått tillsammans med Moro, men om han inte svarar på behandlingen, då finns det inget annat att göra.
Jag gråter mycket och det är jobbigt, så fruktansvärt jobbigt.
Min lilla polack, min älskade lilla prins!
