Ikväll är jag ledsen. Ledsen över det faktum att min prins inte mår bra, han har inte samma livsglädje som tidigare. Det syns i ögonen när jag åker och tittar till honom, energin sprudlar inte alls på samma sätt och det gör ont i mig att veta att det inte finns något att göra. Tisdag snart och då är det dags för återbesök, tycker att han ser knagglig och försiktig ut när han rör sig. Han sätter fram benet som tidigare och jag tror inte att han har svarat på behandlingen.

För både honoms och min skull så vet jag vad som måste göras och jag vill inte. Jag vill inte, men jag måste. Det känns så sorgligt att världens finaste häst ska gå detta öde till mötes, men jag antar att sådant är livet. Han har en sådan härlig "personlighet" och det gör ont i mig att jag ska behöva leva utan honom. Från början så ville jag bara göra mig av med honom, men när vi börjat komnma nära varandra så hade jag stora planer på hur vi skulle bo och att lillgubben skulle bo med oss, åtminstone i 10-12 år till.

Nu är den sagan slut.