Jag lämnar ensamheten bakom mig.

Klockan slog precis över till 20:11 här på pappas helt fantastiska laptop. Det är lite mer än 12 timmar kvar tills jag sätter mig på tåget som går till Arvika och anländer runt 17:00 någon gång. Det ska bli gudomligt skönt att komma ifrån ett tag, att bara vara, leka och bli behandlad som en kung. För det, det är något jag förväntar mig av Värmland. Att hon, och hennes underbara familj ska passa upp på mig när jag helst behöver det..

Skämt å sido..

I vilket fall som helst, varför jag tog upp tiden det första jag gjorde i den här bloggen, är för att jag hittills inte packat en endaste pinal. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, och på vardagsrumsbordet (om det inte sitter ihop så kan ni låtsas att det är rätt iaf) står min lyx-/gorumetfika halvt uppäten. Jag väntar mig inte annat än makaroner och köttbullar de kommande veckorna. Värmland är inte så förtjust i min idé om att leda in henne och resten av familjen Remnevik på mina dyra matvanor.

Ingen kan älska som vi..

Och jag lovar dyrt och heligt att jag inte ska tjata om han, den där hockeyspelande filmstjärnan särskillt ofta. Bara när han är där, och när han ringer mig för att han vill att vi ska träffas. Jag är övertygad om att han redan i första ögonblicket kommer att tappa hakan. Men, nåja, vi får lägga till det på mitt CV senare. Och dessutom Värmlands blivande, tilltänkta man.

Jag följer Värmlands fotspår:

Josefine dissar: Sura uppkörningsgubbar som sätter sig på tvären. Jag var klockren, och han borde ha gett mig ytterligare en chans på just det momentet då jag alltid annars är ypperlig. Har han inte så pass mycket erfarenhet att han är medveten om att det kan bli fel ibland så att man måste hämta andan för att kanske få prova på nytt. Jag ska skicka honom en kaktus som tack för den lilla tid vi hade tillsammans.

Josefine hissar: Storasystrar som mår dåligt för att lillasyster mår dåligt, och som tröst bjuder på lunch!


Och.. det tog väl ett tag innan jag helt öppet ville och vågade, men Värmland:

GRATTIS!

Och jag har faktiskt fått henne något mer ödmjuk, då hon till och med säger att hon förstår oss klyktattare.

Och jag erkänner. Jag unnar Sussie ett guld nu när han numera ligger som nummer 2 på mitt CV, Floppas kusin slår ändå högre av olika anledningar.

image11

Peace, love & Sällskapet.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0