Två år senare. Sammal skit åter igen. Jag som trodde att jag skulle ha problemfria knän i några fler år framöver åtminstone. Det har aldrig varit några problem tidigare, inte förrän för några veckor sedan så det vred till sig rejält. Det gjorde fruktansvärt ont, men inte så ont att jag inte kunde stödja på benet. När man har onda knän så tar man det lugnt och gör inget oväntat, man är en tråkig spänd människa som aldrig kan slappna av. Under de här åren då jag varit problemfri så har jag självfallet varit mer lekfull än innan, och gårdagen var inget undantag. Behöver jag säga att det resulterade i tårar och onda knän?

Jag tar mig framåt, men det är mer ansträngande än att springa ett varv runt elljusspåret. I morse vaknade jag upp med ett knä svullet som en fotboll. Det känns så där lagomt roligt, och vi får helt enkelt se hur det ser ut senare idag. Jag är förhoppningsfull åtminstone, lite värme från solariet på mitt knä kanske är bra? Eller så är det inte det, men det är väl något vi får ta itu med senare.

På tal om olyckor så bävar jag för min äldsta faster 50-årsdag nästa år, hennes jubileum har varit ganska olycksdrabbade år. När jag var 1 år, och hon 30 spenderade jag tid på sjukhuset eftersom att jag ramlat ner från tvättmaskinen och slagit huvudet. När hon fyllde 40 var jag med om en ridolycka som kunde ha kostat mig livet. Ni hör ju själva hur 2008 kan komma att se ut. Ett år liggandes i min säng är inte att tänka på, men jag får nog överväga det.

Hujedamig, nu skrämmer jag upp mig själv också.