Paniiik.

Hittade nyss mina skivor från tiden då jag var galet förälskad i I love pilot, ni vet den där gruppen som bytte ut sitt underbara namn Halo Gordie till något helt galet trist namn. Första gången jag såg dem var tillsammans med Jimmy, Olle och Malin på Yran för några år sedan. Jimmy hade åkt bil som en dåre den helgen och for ner till Sundsvall enbart för att hämta mig på grund av en tävling som krockade.

Nåja, ett av världens bästa okända liveband, som Jimmy beskrev det och jag var fullständigt fast. Senare for vi tillsammans till Bydalen, jag förstörde mitt knä men fick nog min andra fylla någonsin tack vare en faster som köpte mer och mer och krävde sin brorson på pengar efter det.

Ja, egentligen behöver jag inte påminna er.. Ni kanske har några svaga minnen från mitt tjat om dem.

Det är nästan så att jag sitter och är deprimerad över vilken känsla jag då hade och inte har NU!! När jag slängde i skivan i spelaren förväntade jag mig samma lyckorus som alltid annars, men det är liksom som ett band i mängden, inte alls samma sak som förrut.. Och min absoluta favoritlåt Walkin on home är inget speciellt.

Tråkigt.

Josefine hissar åt Morran: Hynning och Marttinen till Timrå!
Josefine dissar åt Morran: Äckliga och idiotiska modolider. Vad tycker vi om dem? Illa! Hur Illa? JÄVLIGT ILLA! - För att citera de små äcklen själva.


Peace, love and Sällskapet!