Knasiga grejer händer mig dagligen, och nog för att jag är känslig men den reaktion min kropp hade i lördags klockan 14.55 hade jag inte väntat mig. Tiden tillsammans med våran egen Stålman skulle efter slutsignal helt plötsligt vara över. Aldrig mer.

Tårarna sprutade likt en vattenspridare en vacker sommardag, töntigt kan tyckas men det var inget jag kunde kontrolera. Plötsligt kändes det väldigt tråkigt att han nu skulle lämna oss, eftersom jag tidigare inte funderat på det särskilt mycket.

Och jag tvivlar på att jag var helt ensam.

Eftersom dessa känslor florerar inom sporten så vill jag på något sätt ta tillbaka det jag skrev i den tidigare bloggen, men jag skulle fortfarande inte vilja kalla det depression. För herre gud, ni vet inte vad ni pratar om.

Thank you, for everything you've done.