Det finns inget som slutar förvåna mig längre...

Ena dagen är jag överlycklig och ser fram emot allt som komma skall, och dagen efter så vill jag inget hellre än att avsluta mitt liv. Ibland jagar jag djävulen ur kroppen och springer en mil, och nästa gång orkar jag inte en kilometer innan min trötta kropp hunnit sända en signal till min hjärna som lyssnar direkt. Rätt vad det är så står jag där, flåsandes och dyblöt trots att jag vet att jag kan mycket bättre.

Det beror lite på i vilket skick man är i också.. Äter du onyttigt så får du ingen ork, mår du illa psykiskt så finns det heller ingen ork. Äter du nyttigt, så orkar man mer och den energi du använder dig av blir positiv och speglar av sig på din vardag.

Förrut grät jag både inom- och utombords, medan jag nu bara klarar av det förstnämnda. Det är frustrerande, jag skulle vilja gråta mig sönder och samman eftersom det på samma sätt som för en tjej/kille som skär i sina handleder, dämpar ångesten. Man blir varm och lugn inombords, och slutligen somnar man av ren utmattning.