Osammanhängande och... oviktig blogg följer.

Den här veckan har varit extremt nyttig, med massor av motion och bra mat. Liknar inte något som jag gett mig in på tidigare. Anledningen? Vårruset 2006 i Norrköping, här kommer jag med tunga steg. Åtminstone nu i alla fall, jag har inte rört på mig förrutom vardagsmotionen på riktigt länge och det har definitivt satt sina spår. Det finns ingen annan som kan göra jobbet åt mig, även om det är det jag önskar ibland när flåset sätter emot. Just nu hoppas jag bara att jag ska klara den där 5 km'srundan, men jag får se hur min kropp är om en månad. Det ska bli kul i vilket fall som helst...

Annars då? Hopp om livet kanske man skulle kunna säga... Titt som tätt drabbas jag av fortfarande av ångest som får mig halvt att bryta ihop. Men inget mer allvarligt, och jag tar mig igenom vardgen relativt enkelt trots det.

Jag suktar inte efter tillfredsställelse längre, jag behöver hellre veta att det finns någon som kan muntra upp mig och visa lite omtänksamhet istället. Utöver familjen och vänner.. Men det är inget jag riktigt tänker på, endast enstaka tillfällen. 

Ibland känner jag hur mycket enklare det skulle vara att flytta hemifrån, det skulle vara så skönt att få vara ensam. Samtidigt, är det en trygghet att bo hemma fortfarande och det är något jag egentligen inte vill komma ifrån, än.

Vänner som jag står riktigt nära bor alldeles för långt borta.. Det finns vänner som har en sådan hektisk vardag, som ändå slår en signal för att höra hur det är med en. Sånt är jag dålig på, det är en undebar egenskap. Jag älskar dem, och behöver dem närmre.

Älska mig.

Glad Påsk!




Lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner, Det finns ingen annan än du som bestämmer!