Andas.

Det här är bra roligt. Hur jag som person reagerar i olika lägen, med olika människor.

Och jag börjar försiktigt inse att världen faktiskt inte går under bara för att jag inte får som jag vill. Eller... Det har jag vetat sedan en längre tid tillbaka men mitt senaste bakslag, om man nu kan kalla det för det, fick mig att deppa ihop totalt i några dagar, och jag såg åter igen bara smärta med ett fortsatt jordligt liv. Nu, sitter jag här i jobbmörkret och ser positivt på de kommande dagarna tillsammans med den vackre herre som fått mig att helt tappa begreppet om vad verkligheten egentligen innebär.

Vänskap är något som i det långa loppet betyder mer än kärlek, eftersom jag ändå aldrig kommer att binda fast mig vid någon som jag träffar nu, 19 år gammal. Kommer jag ens vara stadgad om 10 år, det har jag inget svar på, men för tillfället tvivlar jag.

Jag hoppas på vänskap med Gustav, han får mig att skratta, men innan jag kan umgås med honom som jag gör med mina vänner idag, måste jag släppa tankarna gällande kärlek och han. Jag tror det kan gå ganska bra, faktiskt. Bara han vill, men jag tror han trivs bra i mitt sällskap också.