Ibland funderar jag över varför det är så svårt att släppa vissa händelser, saker eller människor. Det kan vara något pinsamt och ibland är det så att en del människor som trampar rakt in ens liv, är sådana människor som man varken vill eller kan släppa taget ifrån. Det trots att man gång på gång blir bränd och lämnad ensam.

Självklart finns det dem som absolut hör hemma i vårat liv, men det är skillnad.. Säg att 50 % av dem man möter bryr sig om och älskar sin medmänniska, och den andra 50 % endast behöver någon att utnyttja så kan man egentligen aldrig riktigt veta vem som hör till vilken sida. Inte förän det har gått så långt att det är för svårt att släppa taget. 

"Vi är lika goda kålsupar allihop"" - Och visst är det så att jag någon gång utnyttjat någon för en tjänst eller för att få tillgång till något som gör att jag känner mig bättre för en stund. Men jag borde veta bättre.. Trots detta så utsätter jag mig ändå för tortyen, fast än att jag inte behöver och egentligen inte är kapabel till att tänka på andra än mig själv.

Det är en konstig värld vi är uppväxta i.. Där känslor är i uppror mot varandra och där man hellre vill se något annat än det som egentligen är. Svårt och oacceptabelt, för det mesta.





Ingen är så blind som den som inte vill se. (England)