Livet är inte lätt. Något börjar kännas olustigt och innan man har hunnit blinka så har det skett en stor förändring. Man kan nästan fråga sig vart jag har hållit hus den senaste tiden som låter en av mina bästa vänner gå helt själv i sina funderingar utan att jag ens lyfter telefonen och ringer och frågar hur det är. Å andra sidan har jag varit borta under en veckas tid, men tycker ändå på något sätt att jag borde kunna ge mer av min tid till en människa som jag rankar väldigt högt i mitt liv.

Jag hoppas det löser sig i alla fall, till det bästa! Du betyder mest för mig :)

Men vart har jag hållit hus den senaste veckan och vad har hänt? Jag har varit i Riga på spa-resa tillsammans med min familj, och efter 4 dygn med dem vet jag aldrig om jag vill åka med dem någonstan igen. I vilket fall som helst så gjorde hotellet skäl för sina 4 stjärnor och behandlingarna var utomordentligt härliga. Men om det gjorde att vi stressade ner, det vet jag väl ändå inte?

"Fan, nu ska vi vara på 2a våningen, och efter det måste vi skynda oss och äta lunch innan vi ska på nästa behandling på våning 3. Sen går vi ut på stan, och går tillbaka en timme senare då mamma ska vara på nästa behandling och efter det middag. Uppfattat? GO!!"

Men det var trevligt. Hemresan.... INTE lika trevligt. Det var storm på Östersjön, media varnade om det och samma dag gick en båt och sjönk. Vi låg på däck 5, och det är väl lite över mitten av båten som vi åkte med och vågorna piskade våra fönster. Det var det mest fruktansvärda jag har varit med om... Det var som att åka en gunga fast tusen gånger värre och med smällar och brak i skrovet.

Man kunde inte sova på grund av den anledningen, men mest på grund av den anledningen att jag mest låg och tänkte på hur jag skulle göra om vi började sjunka och om man skulle överleva det. Tankarna på Estonia dök ju förstås upp.. Men våran kapten visste vad han gjorde och vi gungade nog mest bara med i vågorna, men händer det något så är väl även den erfarnaste lamslagen.



För övrigt så kommer det att ske vissa förändringar i mitt liv framöver. Man kan kanske fråga sig om det är så smart, men faktum är att situationen är ohållbar som den är nu. Det har dessutom kommit vissa besked som klargjort för mig att jag inte är dum i huvudet, som jag allvarligt trott en längre tid. Hur detta har kommit fram spelar väl egentligen ingen roll, men för idioter där ute så har det gjorts grundliga undersökningar av legitimerade doktorer av olika grader.

Till sist vill jag bara säga att när jag tänkte tillbaka på tiden med "Gustav" idag så insåg jag att jag egentligen kanske gör en för stor grej av det. Jag är fortfarande kär i karln, trots att det gått 2 månader sedan jag träffade honom, men fine mer än så borde det inte vara, varför går jag runt och suckar och säger hans namn högt omedvetet då och då? Kärlek? HUMBUG!

En dåligt låt, det är precis det han är. Fastnar i huvudet trots att den inte borde det.