2 månader. Sextio dagar plus lite till på det har gått sedan jag sist såg och pratade med sommarens stora kärlek. Två månader senare känner jag exakt samma sak jag gjorde då, trots att jag inte hört ett knyst från karln under den tiden. Det är förvisso inget jag kan begära då han har ett annat liv med flickvän och hela kittet. Men jag då.. När ska mina känslor släppa? Om jag frågar mig själv hur de här känslorna kunde uppstå trots att vi inte umgicks privat så kommer jag först fram till att det var slumpen, men tänker sedan efter och inser att när man jobbar 12 timmar per gång med varandra i flera dagar i sträck så hinner man trots jobb umgås rätt rejält.

Tjo och tjim, vackra ord, glittrande ögon och leende läppar.

Sitter och diskuterar singellivet med en bekant från Umeå, han har i exakt samma situation som mig. Fast jag anser förstås att min situation är värre av olika anledningar. På något sätt kanske vi två skulle vara perfekta för varandra då vi var och varannan kväll beklagar oss över den situaion som är. Jag berättar för honom att jag har gett upp hoppet om killar från Sundsvall, och speciellt då mina enda kärlek gick mig förbi.

Jag vill egentligen inte ha något, och jag vill inte få några känslor från något annat håll än där jag redan funnit min kärlek. Vilket förstås är omöjligt.. Men crap, varför fortsätta tjata när det aldrig kommer bli på något annat sätt än så här?