Äsch, det blir aldrig riktigt som jag tänkt mig. Men det är bara när jag blir känslofylld som jag har något att berätta. Något som betyder något, och som är på riktigt även om det alltid är en upprepning av vad jag berättat tidigare.. Jag tycker verkligen inte om den här känslan, känslan som får mig att inse att livet bara är en väntan på döden. Under den tiden är det tänkt att vi ska göra något vettigt, något som tillfredsställer oss när vi har möjligheten att finnas till här i den här världen. I det här århundradet, som kanske är det bästa under en väldigt lång tid?

I vilket fall som helst, så kommer det dagar då jag verkligen vill säcka ihop totalt och bara ge upp.

Igår var en sådan dag, idag är en sådan dag.. Kanske beror det mest på mina två första, riktigt jobbiga veckor på mitt nya jobb, tanken på att skolan ännu inte är riktigt avslutad och kanske, av den anledningen att jag inte riktigt kan släppa tankarna om en viss person, när jag väl träffar någon som gör mig lite mer intresserad på andra plan än enbart det vänskapliga.

Ändock så är livet en stor tävling, vill man, så kan man. Jag vill jobba, därför kan jag, jag vill inte ta tag i skolan trots att det endast är en bråkdel kvar av det jag annars skulle ha haft att göra, och jag vill inte släppa taget om honom ännu, och därför kan jag inte.  Fast även om jag vill jobba, helst mer än vad jag gör i dagsläget så klarar jag inte av det. Idag ringde de från HL, och tack och lov, dock med dåligt samvete, så sa jag ifrån mig jobb trots att detta kan vara sista chansen. Men hey, jag har ju jobb, varför då ta livet av mig genom att jobba ännu mer?

Viljan.. eventuellt.

Jag förstår att den här bloggen kan kännas något förvirrande, och om du har orkat dig så pass lång så vill jag bara säga tack för att du orkade. Även om jag blottar stora delar av mina känslor på det här sättet, så känns det så befriande att veta att det finns folk som läser om hur jag känner, även om de flesta bara skulle rycka på axlarna och fortsätta läsa en annan blogg.