Jag är egentligen inte irriterad. Men, efter 13 timmar på jobbet så är jag bara lite less. Inte less på att jag varit där så länge, utan mer less över dem som inte kan tänka sig att jobba ett par timmar längre för att vi är kort om folk på grund av sjukdom. Nu är det tur, att jag inte är en sådan människa, utan som kan tänka längre än näsan räcker och ställer upp på eget intiativ. Utan att någon frågar, för det handlar faktiskt om att ge och ta. Min arbetsgivare har gett mig så fantastiskt mycket, och jag vill gärna ge något tillbaka.

Det enda jag oroar mig över är hur pass uppskattad jag är. Det är något som kan få mig att må riktigt dåligt, för att jag målar upp en bild som kanske inte stämmer överrens med verkligheten. Fast vad vet jag egentligen? Jag tycker i alla fall om mitt jobb numera, det gjorde jag inte i början. Efter två veckor bröt jag ihop fullständigt, och bara grät och grät när jag kom hem.

Jaja, saksamma. Jag tycker faktiskt att det finns vissa som borde omprioritera sina val, jag vet inte, men hade jag varit arbetsgivaren hade jag inte haft ett gott öga till sånna här personer som nästan aldrig ställer upp.