Jaha, då var det här över.. Sitter på centralstation i Sthlm och är alldeles proppmätt. Jag som tyckte att jag var smart när jag beställde biljetter för sig får förstås sota för det nu. Har lagt ut alldeles för mycket pengar på ingenting. Det är typiskt. Nåja, jag har precis ätit en god bit mat och innan det hoppade jag omkring på mina kryckor på sergels torg innan jag hittade en biograf där jag satte mig och såg en film. Det var den nya med Hugh Grant och Drew Barrymore (Förlåt Värmland, det var visst inte Kate Winslet).

Jag är alltså på väg hem.. Och hemma är hos min pappa. Jag vet inte vad det är som gör det, men min fars närvaro ger mig en enorm trygghet och det är en trygghet jag inte finner någon annanstans. Det är lite trist att det är så, och nu förstördes ju mina planer på grund av knäet som aldrig ger med sig. Men, kanske var det lika bra, för nu när jag ändå vant mig vid tanken så är jag glad att jag kommer hem inatt. Och även om min far kan vara en riktig surpuppa, så är jag en kopia av honom.

Samtidigt oroar jag mig ständigt för framtiden. Jag har planer på plugg i höst, men frågan är om jag är redo för det. Jag har en viss tendens att se att allt går åt helvetet, rent ut sagt, innan jag ens har tagit något beslut. Det känns så där lagomt roligt. Men, jag hinner väl, just nu får jag titta på det som ligger närmast. Att se till att mitt knä blir bra igen. Eller ja, åtminstone duglig. Det känns som mitt arbete på HL i sommar annars ligger risigt till.

NU måste jag åka hem. Lämna gärna en kommentar om hur BRA jag är !

Pussipuss.