Idag blev jag arg och frustrerad under ridpasset, jag slängde ifrån mig piskan och röt riktigt irriterat på mig själv. Inga pluspoäng hos dressyrdomaren där inte, dock tyckte jag mig höra ett hallelujah från mitten av ridhuset lite senare så jag antar att poängen gick hem hos mig. En liten reflektion över ridsessionen idag är bland annat att jag inte förstår mig på mig själv. Att vissa saker ska sitta så långt inne trots att man passet någon dag före har gjort exakt det man borde göra för bästa resultat. En kort summering av det hela så var jag och Moro inte överrens i början, jag uppfattade det som att Moro gick ifrån mina hjälper men insåg en bit in på ridpasset att jag blir för stum i handen och alldeles för orörlig.

Min analys lyder som följer: Från början när jag är för hård i handen så protesterar Moro och när han gör det så blir jag ännu mer fast i handen och sätter mig i en dragkamp med honom för att jag tror att det är han som är ovillig, plus att jag blir lite feg eftersom jag helst slipper att ta en kamp. Allt är fel från början till slut, men direkt när jag mjuknar i innertygeln letar min prins sig ner och jobbar på. Lösningen är alltså att jag måste träna mer på min flexibilitet i kroppen, mjuk innertygel och en stadig yttertygel och rida igenom halvhalterna för att få honom att lyssna på mig. 

Då, då kommer vi att komma någon vart.

När Sessan säger åt mig att korrigera vissa saker så är det så jäkla självklart, men det är som att jag helt glömmer bort det när jag rider själv. Måste programera om min lilla hjärna, för det är så himla simpelt egentligen. Galopparbetet kändes jättetrevligt idag, kikade lite i speglarna och det såg ibland riktigt bra ut. Det enda som jag skulle kunna tänka på mer är att våga slappna av lite till och ha ett stadigt stöd även där, Moro lade huvudet lite på sned i vänster galopp och det blev bättre när jag stödde upp honom på yttertygeln och mjuknade på innertygeln.