Ibland är det bara att bita ihop och lyssna på det någon annan har att säga. Idag var en bra sådan dag, fast till en början kändes det som tjat och gnat och jag skulle egentligen ha kunnat slänga ridspöet i skallen på den som tjatade på mig. Nej, det fanns aldrig i mina tankar, men jag måste liksom skriva något som fyller ut den här bloggen. Jag satt och fick blackout om vartannat och kände bara att jag i vanlig anda ville ge upp. Tacka hökögorna som håller koll på mig och rättar mig när jag gör fel och hjälper mig att analysera.

Det handlar alltså om dagens ridning som till större delen av passet innebar att jag satt och suckade för mig själv samtidigt som jag kände att frustrationen steg inombords. Desto mer frustrerad jag blev, desto hårdare i handen blev jag. Jag fattade ett par galopper, saktade av till trav och försökte att få polacken i rätt tempo och när det kändes bra tänkte jag att jag skulle slappna av och gymnatisera.. Ja, men vad hände? Att jag inte insåg det i början av ridpasset. Tänk och hjälper måste sammarbeta och när jag blev mjuk så blev Moro mjuk, jag kunde ställa honom och JAG var mycket mer lösgjord i kroppen. Han blev förstås lösgjord.

Tack för den avslutningen! Nu blir det till att visualisera i framtiden, precis som min "mentor" alltid tjatar om!