Det är mina återkommande depressioner som fäller krokben på mig gång på gång. Höstdepressionen är något som ganska många människor i landet lider av, skulle tro att risken för höstdepression ökar ju längre upp i landet man bor. Pratade med en av tjejerna i stallet om det, det ganska uppenbara om att det börjar bli mörkare och kallare den här tiden på året. Fast än så länge har vi ju haft ganska bra och soligt väder i Söråker, men det märks ändå att hösten är här. Och att den började att komma redan i mitten av augusti. Tråkigt. Jag mår bättre av vackra och varma dagar, det öppnar upp för så mycket i livet. 

Hos mig har en konstig känsla hunnit infinna sig i kroppen. Det är en känsla som innebär att jag vara vaken länge, sitta framför datorn och filosofera. Kanske skriva en djup blogg om livet eller surra med Värmland tills att hon får krupp. Jag vill sova länge på morgonen och jag vill väldigt gärna ta en powernap efter att ha fått i mig ett mål lagad mat på eftermiddagen. Det här är den enkla delen. Det är ingen match att leva på det sättet om man nu är som mig, en slacker med licence to sleep. 

Det är känslorna som väller över en om dåtiden, nutiden och framtiden. Framförallt framtiden eftersom jag inte har haft några större mål sedan mitt allra första sammanbrott någon gång hösten -03. När tryggheten försvann och jag började att tröstäta på allvar. Förut var jag helt inställd på min karriär som jurist i USA, jag hade allt ställt framför mig: Först gymnasiet. Sedan studier ett år på universitet i Sverige, efter det Harward Law School och sedan en lägenhet i Detroit. Självklart för att kunna följa Mr H.Z och hans framfart i NHL. Mycket har dock hunnit ändra sig sedan dess...

 Jag går aldrig och ser en hockeymatch, jag tog aldrig studenten och jag har dessutom varit sjukskriven. Allt det där som jag sa att jag aldrig skulle bli, en slacker och en sådan person jag tidigare såg ner på. Tänk vad mycket som kan förändras så snabbt!



Som person är jag antagligen ganska jobbig att leva med nu. Utan större gnista och ett evigt tjat om att jag går först i mitt liv. Nu levar jag i ett liv tillsammans med någon annan och måste ta hänsyn till honom, och det gör jag så gärna eftersom han ställer upp och visar att han finns där. Gång på gång. Känslorna om att livet inte kan vara ett liv så här är det allra jobbigaste med depressioner. Och tröstätandet förstås, utan det skulle jag kunna vara normalviktig och snygg.

Skulle jag må bättre då? Jag inbillar mig förstås att snygg är lika med glad, och en glad människa får det lättare i livet. Men det är förstås ingenting jag kan säga med säkerhet, det är ju bara en bild som jag visualiserat i många många år. Antagligen inte med så stor sanningshalt, förstås, men gräset är alltid grönare på andra sidan.

Nog med dravel. Nu ska jag träna! Kondition och styrka. Sju indiansteg till ugnen, fyra med biceps på kladdkakan och några knäböj vid besticklådan. Det får avsluta min kväll ikväll! Eller nej, det där var också bara en dröm. Godnatt