Idag har polacken hoppat Josefine, han skötte sig fint medan jag med näbbar och klor klamrade mig fast för att absolut inte falla av i språnget. Det resulterade i att jag helt tappade fokus efter hindret och fick av någon anledning inte stop förrän vi var ute på vägen.. Men trägen vinner, för i sista språnget, då såg jag minsann ut som en äkta hoppryttare. Åtminstone i anridningen, över och efter språnget ska vi inte tala om. Det måste ha varit århundradets klumpigaste avslut efter krysset, både från min och polackens sida.

Det här insåg jag efter dagens ridpass:

* Jag är egentligen tuffare än jag tror
* Jag måste slappna av och inte spänna mig som en fiolsträng när vi kommer i galopp
* Bom före hindret gör mig mer avslappnad
* Jag måste fokusera och bara låta det vara över hindret så att jag hinner med att styra efteråt

Men vilken utveckling! Jag tycker att jag skötte mig relativt bra idag, trots att jag blev rädd och inte riktigt vågade att rida på utan bom före hindret. Men det är roligt också, jag får så mycket konstruktiv kritik och jag lär mig något nytt varje gång. Anledningen till varför jag blev rädd idag var för att Moro bjöd på hindret och blev bara piggare efter varje språng. DÄRFÖR måste jag lära mig att slappna av mer, desto piggare han blir desto mer feg blir jag. Fel kombination där.

Måste dock berömma min styrka som blivit bättre, orkar bra mycket mer nu och jag känner mig mer och mer bekväm på hästryggen. Även min balans kommer sakta men säkert, men än en gång, finns mycket kvar att jobba på och det kommer jag att fortsätta att göra. Snegden (uttalas: Snejden), i vinter ska vi ge gärnet. 

Markarbete och hoppträning är något jag skall klämma in mer i mitt ridschema.