Vaknade upp pigg och utvilad klockan 16.30 idag, skönt att få sova bort det onda i livet. Har varit och inhandlat en liten påse med plockgodis på Coop för en stund sedan, om man räknar bort den lilla utflykten så är det första gången jag sitter den här kvällen. Känner mig redan nu piggare i knoppen än vad jag gjorde igår...

Dock hade jag en släng av "Gud-vad-jag-kommer-att-sakna-Moro!"-känsla förut. Kom att tänka lite på när han glatt välkomnar mig till stallet och då var det nästan som att tårarna började att rinna. Igen. Varför i hela friden utsätter man sig för något sånt här? Jag vill bara att någon skall ruska om mig och säga att allt är en mardröm, men så kommer det förstås inte att bli. Skit. Tråkar säkert ut er med mina sorger, men jag blir inte klok på det här... Det värsta är, att jag antagligen kommer riskera att utsätta mig för samma skit igen efter ett tag, när längtan efter egen häst blir för stor.

"En vän är den som lyser upp hela världen när den slocknat" - Moro är liksom mitt ljus.