Just allot of bullshit.

Morgonens ämne handlar inte helt otippat om mina negativa känslor. För en gångs skull ska jag inte sitta och beskriva hur ledsen jag är över det som komma skall med Moro. Ämnet att avhandla den här måndagsmorgonen går inte helt otippat till den lilla pansarvagnen mellan mig och vissa "närstående".

Var och hälsade på några viktiga personer i mitt liv som jag tyvärr inte haft möjlighet att träffa lika mycket som vanligt. Självklart kom det på tal, det där om att jag och en ur min familj inte kommer överrens för tillfället och inte har gjort sedan en ganska lång tid tillbaka. Det hela handlar förstås om mitt tidiga giftemål, tillsammans med en man som har två barn sedan tidigare och till råga på allt är nästan 13 år äldre än mig.

En av de här viktiga personerna sa att allt var accepterat och att det är mitt val. Ja, det är mitt val, men om det är accepterat skulle jag och min man få en stor ursäkt. Jag är också skyldig en ursäkt, det är jag medveten om, dock är jag inte så säker på att min släkting inser att h*n har en hel del att be mig om ursäkt för. Det här får jag antagligen en massa skit för om det kommer ut, men vad gör det, blod är inte tjockare än vatten och det är ingenting jag saknar.

- Ville bara att du skulle få resa, upptäcka världen.


"Ville bara att du skulle få träffa några killar, få lite erfarenhet innan du stadgade dig".


- Ville bara att du skulle få den möjlighet till studier och arbete som du drömde om.



B-U-L-L-S-H-I-T.


Allt handlar om vad den här personer tycker och vad den här personen ångrar. Ser inga som helst andra orsaker till det. Förr, om man blev gravid, var man i princip tvungen att gifta sig och så blev det. Jag gifte mig av egen fri vilja, med en man jag älskar och är trygg med. Ingen annan har faktiskt förstått sig på mig lika mycket som han gör, han gör mig trygg, även om vi har våra dispyter. Precis som alla andra par. Detta är ingenting jag säger för att nervärdera dem som faktiskt bryr sig om mig och accepterar mig för den jag är. Det bara är så.

Förresten så finns det ingen som har sagt något om de övriga i min släkt och familj. En av mina föräldrars syskon träffade tillexempel sina respektive i unga år. Båda två är gifta idag och verkar ha ett (åtminstone utåt sett) lyckligt förhållande. Har dem rest mycket innan de träffade varandra? Vad jag vet mest tillsammans. 

Jag vill också resa och det tänker jag göra, tillsammans med min man. Tillsammans med mina vänner. Inga långresor, men tillräckligt långa för att mitt psyke skall klara av det. Jag tänker utbilda mig till det jag vill, min man stoppar mig inte. Skulle jag komma in på veterinärhögskolan i Uppsala, då skulle han stötta mig fast att det skulle bli extremt jobbigt. Grejen är bara den att jag inte HAR den kapaciteten att komma in på veterinärhögskolan. Jag får vända mig till det jag kan och är bra på. Mycket möjligt att jag skulle komma in på veterinärutbildningen om det inte var speciella krav på att man skall ha MVG i Fysik A & B, Kemi A & B, samt Biologi A & B. 

Där är jag över. Min hjärna är skadad och även om den inte skulle vara det så har jag svårt att se hur jag skulle klara dessa ämnen. Det är bara så det är, vissa föds med matematikhjärna, andra med svenska- och samhällshjärna. Sådana som jag.  

Jag får känna som jag gör, och jag gör det för att jag har rätt att sätta mig själv i främsta rum.

OK?