Studsigt gung
Tränat, ridit - skönt!
Har ett ridpass kvar uppe i Härnösand idag och Översten ska följa med eftersom hon tydligen har arbete i Söråker att avverka idag. Red Blomman och det gick superbra, värmde upp lite lätt och red sedan utan stigbyglar och tränade lite lydnad - start och stop. Från halt till skritt eller trav, från trav till halt eller skritt och så vidare. Försökte att tänka på det som bästaste Coach H försökte att pränta in i min skalle och det kändes som det gick bra.
Det som var mest positivt var att jag vågade släppa på mitt kontrollbehov något samtidigt som Blomman stod på gången. Hon är väldigt otålig och vill gå fram och tillbaka till en början, men hon lugnar ned sig ganska så snabbt faktiskt. Kunde till och med gå fram och tillbaka till sadelkammaren utan att jag kände mig stressad och det är förstås ytterligare en vinst.
Håller mig på ridplan ett tag till eftersom timmerbilarna naturligtvis skulle börja gå ute i sundet nu. Vill inte riskera att möta en sådan efter vägen, väntar gärna med det tills att vi känner varandra lite bättre och att min balans återkommit.
På återseende.
SV: Ne hua inte kul. :-/ Jag kände ju direkt när jag red mot oxern att jag slutade rida mer och mer och funderade på hur jag skulle lägga henne, samt att de kändes som att jag trodde hon skulle göra jobbet liksom.
Förut när vi hade det såhär, när jag inte ridit för någon, så hade jag en tjej som hoppade henne EN gång. Sen den ggn kunde jag vara rädd och allting men B tog tag i saken och hoppade allt.
Nu har de blivit missförstånd några ggr på träning för tränare eftersom mer krav ställs osv, vilket gör att de sätter sig i båda oss. Och då blir hon inte sådär att hon tar tag i det själv, utan hon behöver mitt stöd. Men det är svårt när jag blir sådär.
Dock har jag itne varit sådär på sjukt länge.. Så det måste ha varit något annat, jag brukar inte grina sådär heller. De måste ha varit en drös av känslor som kom ut där helt enkelt..
